Robert Wells Handful of Christmas, en julshow fylld av pianobaserad rockmusik, är en audiovisuell sockerchock. Inspirationen kommer från New York och Radio city music halls Christmas spectactular, och gränsen för god smak är passerad för så länge sen att den nu bara är en prick på horisonten. Precis som det ska vara med julshower.

Arne Weise inleder, på storbildsskärm, omgiven av berberiskvistar och levande ljus, han introducerar Wells och liknar honom vid en dopad vessla med ett piano. Efter det dyker Wells upp, klädd i röd frack bakom sina två roterande pianon, sen bandet i silvriga kostymer, en hel blåssektion materialiseras i publiken, en stråktrio i svarta fodral kommer fram ur ett paket, en kör i guldglittriga långklänningar svassar in och till sist rasar magi-komikern Stefan Odelberg ut ur en öppen spis. På det följer fyrverkerier, vepor, en otroligt energisk, och ganska aggressiv, komisk sketch, klädbyten och jazz-händer.

Musiken finns där hela tiden, mest klassisk rock’n’roll med jultema i stompiga arrangemang, men den känns fortfarande underordnad. Inte för att det gör något, det finns väldigt, väldigt mycket annat att tänka på.

Finast blir de oväntade musikaliska inslagen, ett vackert, stillsamt stycke framförs av en svävande, transylvansk violinist, Janne Åström sjunger O helga natt, och Christer Ferngren spelar genialiskt nostalgiska The typewriter på en upp-mickad skrivmaskin.

Hade de allra tyngsta arrangemangen sparats till slutet och den typen av nostalgi fått större utrymme hade showen blivit mer tillgänglig och inte känts fullt så överbelamrad. Men det är å andra sidan små invändningar mot en kväll som innehåller en Stålmannen- och en Björnligan- dvärg, exploderande pianon, glitter, Robert Wells-trillingar och konfettibomber.

Elin Unnes

noje@svd.se