Incheckad

Liza Marklund har alltid älskat flygplatser. När hon som 17-åring flyttade till Stockholm efter att ha vuxit upp utanför Piteå hade hon knappt varit utomlands. Då hände det att hon tog pendeltåg och buss hela vägen ut till Arlanda.

–Jag kunde sitta inne i utrikeshallen och lyssna på startutropen till New York och London – Scandinavian Airlines flight SK903 till New York avgår från gate 3. Då kände jag att jag var mitt i världen!

Idag reser hon hela tiden, både i jobbet och privat. Så fort barnen har ledigt mer än tre dagar från skolan försöker familjen komma iväg någonstans. Dessutom är hon bosatt i Malaga i södra Spanien, även om hon jobbar i Stockholm en vecka i månaden. Hon har 400 mil till jobbet.

–Det känns ju inte riktigt bra med tanke på miljöförstöringen. Men flyget är ju i alla fall ett kollektivt resande och jag försöker att klimatkompensera så gott det går. När jag inte flyger promenerar jag.

Vi sitter på ett fik på Arlanda och ser ut över flygplanen vid gaterna utanför fönstret. Lufthansa, Ethiopian Airlines, Finnair och Sterling – alla på väg till eller från olika destinationer i världen. Det är här Liza Marklund kan koppla av. Hon gillar hela upplevelsen med flygplatser. De betyder ju att man kommer iväg någonstans.

–Hela konceptet med att resa är för mig som en stor present. Flygplatser ger mig en känsla av att allting är möjligt. Det finns något häftigt med att befinna sig på internationellt territorium – som att vara överallt och ingenstans på en och samma gång.

På flygplatser är hon ledig. Där kan ingen nå henne. Den tiden är bara hennes egen.

–Och alla omkring mig är också på väg någonstans. Det finns ett mål och en mening med att man är här, och det gör mig lugn. Jag kan sitta och läsa eller gå och shoppa, äta eller ta ett glas vin. Att kliva på ett flygplan och stänga av mobilen – det är att vara ledig.

Liza tycker både om flygplatser och att flyga. Det lyser om henne när hon talar om att vara på väg någonstans. Den där känslan av eufori, precis innan planet lyfter, när det går så där riktigt fort. När man känner att det liksom inte kan gå fortare på marken. Hon avbryter sig och pekar ut över landningsbanorna.

–Titta! Nu åker Sterling! Undrar vart den är på väg?

Författarinnan har ett speciellt förhållande till flygbolaget Sterling. Det är med dem hon flyger hem till Malaga. Men hemma hos familjen Marklund-Aspeborg går bolaget under namnet Fakir Airlines ”eftersom flygen alltid avgår i gryningen och sätena är så trånga att man reser som packade sillar”.

Maken är tidsoptimist, men när Liza reser ensam är hon alltid ute i god tid. Hon har en snudd på panisk skräck för att komma försent. Tidsmarginaler är en lyx hon unnar sig och hon kommer gärna till flygplatsen ett par timmar före avgång. Hon checkar in direkt och när hon väl har gjort det kan hon slappna av: De kan ju inte lyfta utan henne.

Med en rysning minns hon ett tillfälle då familjen hade mellanlandat på Kastrup efter ett besök i Libanon. Ett missförstånd fick dem att både gå till fel gate och vara en halvtimme försenade. Snart ropades det otåligt efter familjen Marklund-Aspeborg i högtalarna. Det blev till att springa över hela flygplatsen med barnen i släptåg.

–När vi kom fram var besättningen otroligt arg. Vi hade fått planet att missa två sloter. Svettig och rödflammig slängde jag mig ner i mitt säte, bara för att inse att jag satt bredvid Sven Irving, min gamla chef från TV4. ”Det är vi som har försenat planet”, förklarade jag dämpat. Då vände sig Sven Irving mot mig och sade: ”Du, det vet alla.” För mig var det som att ha spindelfobi och tvingas svälja en spindel. Att komma för sent är min stora fasa.

Ska man revoltera i Lizas familj gör man det alltså genom att vara ute i sista minuten. När äldsta dottern skulle flytta till Shanghai var hon och familjen fortfarande kvar hemma i lägenheten när incheckningen höll på att stänga ute på Arlanda.

–Men hon hann! Planet avgick från en terminal som då höll på att byggas om. Vi kom fram till incheckningen i samma stund som planet egentligen skulle lyfta, men när kvinnan där såg biljetten blev hon alldeles blek och bad tusen gånger om ursäkt över att det var dåligt skyltat i byggröran. Hon lovade att se till att min dotter skulle komma med. Det kal­lar jag service!

Liza tittar ut genom fönstret och börjar skratta. Utanför passerar ett fordon som skulle kunna vara hämtat ur tv-serien Månbas Alpha.

–Jag älskar alla märkliga maskiner och farkoster som bara finns på flygplatser. Som en bil som också är ett löpande band.

Liza ogillar däremot flygplatsernas vip-lounger. Hon vill vara mitt i smeten och ha alla människor och all rörelse omkring sig. Två favoriter är Londonflygplatserna Heathrow och Gatwick. Deras avgångshallar är uppbyggda som stora torg med mängder av butiker och restauranger. Den värsta flygplatsen i världen tycker hon är Charles de Gaulle i Paris.

–Den är klaustrofobisk och man måste passera säkerhetskontrollen bara för att få köpa en kopp kaffe.

I takt med att resandet ökar har utbudet på världens flygplatser blivit allt bättre. Det senaste året har Liza gjort all sin shopping på flygplatser. Det är då hon har tid, annars hinner hon knappt köpa ett par strumpbyxor.

–Zürich har en jättebra flygplats. Jag landade där en morgon i januari på väg från Hongkong och handlade hela min vintergarderob. Man kan handla bra kläder på flygplatser. Och böcker. Kastrup i Köpenhamn har en bra internationell bokhandel.

Den sötaste flygplatsen hon någonsin sett var på den lilla ön Aitutaki i Stilla havet. Den bestod bara av en liten landningsbana och en hydda med basttak. Utanför hyddan stod dessutom en man och spelade ukulele med en krans av väldoftande liljor om halsen.

Det kanske inte är så vanligt med flygplatser som har spännande arkitektur, men Liza har sett en del roliga exempel, bland annat i Sydafrika. I Johannesburg har flygplatsen både häftiga affärer och en inredning med djungeltema. Liza ler.

–Där köpte jag faktiskt min egen bok. Det kändes lite cool.

Det första Liza gör när hon mellanlandar är annars att äta. Flygplatser är inte kända för sina gourmetkrogar men Liza är inte heller särskilt intresserad av gourmetmat. Hon letar hellre upp ett asiatiskt alternativ.

–Flygplansmat är ju oätlig. Antingen är det limsmörgåsar eller också får man ingenting. Under en sextimmars inrikesflygning i USA kan man serveras en påse gelébjörnar.

Det absolut värsta med att flyga numera är säkerhetskontrollen. Liza får något mörkt i blicken när förbudet mot vätskor i handbagaget kommer på tal. För henne håller det på att förstöra allt hon tycker om med flygplatser.

–Det finns ingen logik eller relevans i kontrollerna. Man säger sig bekämpa terrorism men de fäktas ju bara mot väderkvarnar. Meningen är att vi ska känna oss trygga, att myndigheter ska visa upp att de gör någonting. Men jag tror snarare att alla kontroller får oss att känna oss rädda. Jag blir bara arg och irriterad.

Liza ska just flyga tillbaka till Malaga efter en sommar i Sverige, men hennes nästa resa är faktiskt en födelsedagspresent. När hon fyller år ska hon åka till Frankfurt och se en Madonnakonsert. Frankfurt som för övrigt har den flygplats som tappat bort hennes bagage flest gånger genom åren.