Husbehov

Victor Marx har tappat räkningen på hur många som talat om för honom att det är omöjligt att försöka bygga ett eget kulturhus. Ändå sitter vi i den onormalt heta junisolen på en upp-pallad planka som provisorisk bänk och kisar mot det ofärdiga, men bevisligen högst möjliga tvåvåningshus som tornar upp sig några meter bort.

Det har gått drygt ett år sedan arkitekturstudenten Victor Marx och kollegorna i Kulturkampanjen, började bygga Cyklopen som huset kallas efter det runda, spröjsade fönstret på framsidan. Sakta, sakta har arbetet gått framåt när frivilliga krafter, ofta utan erfarenhet av att bygga hus, hamrat, slipat och sågat under helgerna. Sedan några veckor har man växlat upp farten och förhoppningen är att allt ska bli klart till slutet av sommaren.

Trafiksorl från Magelungsvägen, varvat med ljudet från pendeltåget som svishar förbi på andra sidan av den forna parkeringensplatsen ackompanjerar med jämna mellanrum vårt samtal.

Det är strax dags för dagens byggsession, men först ska vi prata om var, när, hur och varför just den här konstellationen människor valt att investera sin energi i projektet att bygga ett eget kulturhus.

Arbetet med att förverkliga drömmen om en egenförvaltad lokal rivstartade 2003 med en ockupation av SVT:s sedan tio år tomma lokaler vid Stadion.

Då var målet var att skapa ett ställe med kollektivt boende, ateljéer och ett kontor för hemlösa. Resultat av ockupationen: flera domar för olaga intrång, men också en liten väg in till politikerna i stadshuset via dåvarande socialborgarråd Margareta Olofsson. Redan samma år lämnade Kulturkampanjen in ett förslag om att göra den oanvända vänthallen vid Hammarbyhöjdens tunnelbanestation till ett kulturhus. Både vänthall och SVT-hus revs.

–Margareta tyckte ändå att våra idéer var fina, men att vi måste använda andra vägar. ”Vilka är det, vi känner inte till några andra sätt”, svarade vi. Men vi började följa upp vartenda tips vi fick. När vi nästan gett upp kläckte någon på gatu- och fastighetskontoret fram idén att ”ni kanske borde bygga något eget”, berättar Victor Marx som misstänker att idén var något förflugen.

Ändå blev det grunden till Kulturkampanjens bygge, inspirerat av den japanske arkitekten Shigeru Bans containerhus. 18000 kronor styck, inklusive frakt kostade de fyra containrar som Kulturkampanjen köpt på annonssajten Blocket med hjälp av ett banklån. Nu utgör stålrektanglarna husets stomme efter idén som Victor Marx stötte på under sina studier av alternativ arkitektur och nödbostäder.

Huskonceptet bygger på att det är billigt och flyttbart. Billigt, för att man vill värna sin självständighet och därför inte tar emot ekonomiskt stöd från stat eller kommun. Flyttbart, för att det var ett grundkrav för det femårskontrakt från byggnadsnämnden som ger tillgång till marken. Konkret innebär flyttbarheten att huset kan monteras ned och packas in i de fyra containrarna. ”Men det skulle säkert ta en hel sommar” kommenterar Victor Marx.

Exakt vilka verksamheter Kulturkampanjens hus kommer att innehålla är inte klart, det är inte heller meningen. Men det finns ju verktyg, så en verkstad vore naturligt. En musikscen och replokaler är nästan självskrivet. Framför allt handlar om att fånga initiativ och ha en föränderlighet, säger Victor Marx. Direkthet och närhet mellan tanke och genomförande är grunddevisen.

–Du ska kunna dricka kaffe och plötsligt komma på att du vill bygga en skulptur av skrot eller ordna en festival. Då ska du ska inte hindras av sexton möten eller andra bromsklossar som stängningstider. Får du din idé en kväll klockan elva ska du kunna börja jobba på den med en gång, säger han och poängterar vikten av att arbeta generationsöverskridande och vara en integrerad del av det lokala kulturlivet i Högdalen.

Om man backar bandet en aning, till mitten av april och SvD:s första besök på Kulturkampanjens byggsöndagar, hamnar man bland bygghjälmsförsedda aktivister i rummet mittemellan de fyra containrarna som staplats på varandra två och två. Hanna Jagare och Linn Dunfalk-Norrby måttar med hjälp av ett lod noggrant upp var trapporna till andra våningen ska byggas jäms med containerväggarna.

”It‘s a long way to the top if ya wanna Rock And Roll” sjunger den forne AC/DC-frontmannen Bon Scott. Hans stämma ljuder ur en raspig radiohögtalare på golvet. Victor Marx står på den översta containern under taknocken och hissar ned plywoodskivor. Det är ett par veckor kvar till 1 maj och en av de stödfester Kulturkampanjen arrangerat för att samla pengar till bygget och ”kampen för frirum”, som det heter på de flyers och affischer som gör reklam för festen. Hanna Jagare tar en paus i byggarbetet för att definera frimrumsbegreppet:

–Frirum är något som finns för att det behövs, ett ställe där det inte finns några andra intressen.

Hon menar att kommersiella mötesplatser dominerar staden idag. Och det i sin tur amputerar folks möjligheter att göra saker på eget initiativ.

–Det saknas ställen där man inte behöver konsumera för att umgås, fyller Linn Dunfalk-Norrby i. Och så är det häftigt med medbestämmande.

Både tankegång och retorik känns igen från andra nätverk och alternativa kulturprojekt som ofta brukar klassas som ”frihetliga”, ”autonoma”, där de inblandade är ”anarkister”, eller som av antagonister brukar kalla dem ”vänster-extrema”. Kulturkampanjen strävar efter en icke-hierarkisk organisation. En lista med regler på en av containerväggarna informerar om att ”sexism, rasism och homofobi tolereras inte”. Alkohol får inte kombineras med bygge och illegala droger är totalförbjudna. Listan avslutas med ett prydligt inringat anarkist-A. En svårsmält paradox?

–Nej, säger Victor Marx. Vi har våra regler men de bygger på konsesusbeslut. Vi har satt dem själva.

Johan Fornäs är professor vid Tema Q Kultur och samhälle vid Linköpings universitet. På hans CV står också musikvetare, medieforskare och han har studerat ungdomskulturer och rockmusik. Kulturkampanjens frirumssträvan tolkar han som något allmänmänskligt.

–Människor har alltid velat ha platser där de kan leva, njuta och skapa kultur utan att vara kontrollerade. Ett problem i vår tid är att man har så många institutioner som planerar åt en.

Ett köpcenter, säger Johan Fornäs, är ett extremt exempel där stadens styresmän och multinationella företag planerar åt medborgarna vad de kan göra där. Men det hårt reglerade utbudet gör att det uppstår behov för männniskor att skapa ställen för sig själva.

–Staten och marknaden bygger fast sig i olika miljöer. De har mer resurer pengar, makt och en maktapparat som gör att de kan bygga olika tempel åt sig som står fast. Och deras byggnader, monument och köpcenter kräver stora strider om de ska försvinna.

Johan Fornäs sympatiserar med Kulturkampanjens mål, men flaggar också för att sökandet efter ett frirum i sämsta fall kan leda till att man isolerar sig från övriga samhället. Som ung doktorand studerade han Ultrahuset: musikhuset i Haninge som kom att bli känt framför allt för punkmusik, dess eldsjäl Tompa Ekengren och hans kanelbullar. Ultrahuset brann ned efter kommunens vräkningshot och en två månader lång ockupation sommaren 1988.

I en SvD-intervju förra sommaren nämnde Tompa Ekengren sina positiva förväntningar på Kulturkampanjens husbygge. Och för Kulturkampanjen är Ultrahuset definitivt en förebild, liksom det, under mycket uppmärksammade former rivna, Ungdomshuset som fram tills i mars låg på på Jagtvej 69 i Köpenhamn. Köpenhamns kommun skänkte huset till ungdomarna 1982 och det icke-kommersiella kulturhuset kom att bli en symbol för den form av alternativ kultur som, mycket förenklat, ofta förknippas med frihetlig socialism, punkmusik och vegankäk.

Victor Marx menar att Kulturkampanjen och Ungdomshuset tillhör en gemensam, större sfär av frizoner. Något som bekräftas av den pappversion av en köpenhamnsk gatuskylt där det står Jagtvej – Ungdomshusets gatuadress – som gatukonstnären Hop Louie satt upp utanför husbygget i Högdalen.

Även Ditte Nielsen slår fast samma bild av internationella kultursfärer som går i varandra. Hon är journalist från Köpenhamn på besök hos Kulturkampanjen under en semester från den tv-dokumentär om just Ungdomshuset hon jobbar med för tillfället.

–I Köpenhamn kämpade anarkister och autonoma för att behålla ett ställe. Det här är istället födelsen av ett nytt ställe.

I svenska medier figurerade Ungdomshuset framför allt i samband med de våldsamma sammandrabbningarna mellan vissa av husets försvarare och dansk polis. En och annan fråga lyftes också kring hur det kom sig att så många svenskar reste ned för att delta i protesterna. I danska medier har Ungdomshusfrågan fått mycket utrymme, säger Ditte Nielsen. Och det har lett till en debatt om vilket Köpenhamn man egentligen vill ha.

–Vissa politiker har visat en konsekvent ovilja mot att ta i frågan. Samtidigt som vräkningen av Ungdomshuset kom närmare sade man att ”de här ska inte ha mer utrymme än andra grupper”. Andra politiker tycker att frirum är viktiga för demokratin.

Johan Fornäs tänker att det kan ligga i frirummets natur att vara tidsbegränsad. För Victor Marx och Kulturkampanjen är tidsbegränsningen i form av tillfälligt bygglov ett nödvändigt ont, eller snarare bättre än ingenting.

–Det är ett sätt att vinna tid. Ofta med politiska projekt, som squats, har man så kort tid på sig att bygga upp något, säger Victor Marx som föredrar det engelska uttrycket ”squat” framför svenskans ”husockupation”, eftersom det senare ger negativa associationer.

Hanna Jagare tror på förlängt kontrakt när verksamheten väl är igång. Dessutom har Kulturkampanjen, långt innan deras hus ens står klart, omfamnats av etablissemanget. Båda konsthallarna Färgfabriken och Konsthall C vill samarbeta.

Hanna Jagare tycker att uppmärksamheten nästan är orimligt stor. De har aldrig kontaktat media, ändå har det redan rapporterats om Kulturkampanjen i både tidningar, tv och radio.

–Likformigheten gör att allt som sticker ut får uppmärksamhet. Några reportrar från en polsk tidning gjorde ett resereportage här och sade ”det här var det mest spännande vi sett i Sverige”.

Ülkü Holago

08-13 54 76

ulku.holago@svd.se

Fler artiklar