Höga skrik i ett kör

Huutajat, Skrikarna, strippar sångerna på deras melodier. Kvar blir bara texten och rytmen som sedan körledaren Petri Sirviö arrangerar i olika skrikstämmor. Exempelvis låter den ömma godnattvisan Trollmors vaggsång som en hotfull amerikansk militärramsa när skrikarna ger den sin hårdhänta behandling. Petri Sirviö påpekar att de bara för fram visans mörkare dimensioner.

–Trollmor binder fast sina ungar i svansen och det tycker inte jag är särskilt snällt, säger han och skrattar.

I svarta kostymer och gummislipsar har Huutajat skrikit sig igenom hela Finland, halva Europa samt Japan, USA och Kanada på sina turnéer. Med sin klädsel, sitt ovanliga uttryck och spretiga repertoar är det svårt att ta dem på fullt allvar, vilket inte är meningen. Men de gör heller ingen ren humorshow.

–Det är vanligt i vår kultur att dela upp humor och allvar, säger Petri Sirviö.

– Jag tror att om du gör den uppdelningen är du förlorad. Jag tycker det mesta i världen är roligt om man väljer att se det så. Samtidigt kan det vara djupt och seriöst. Jag ger mig själv den totala friheten att bli spontant road av texterna vi väljer att framföra.

Eftersom Huutajat inte behöver bry sig om musikalisk melodi kan de röra sig utanför en vanlig körs låtrepertoar. Som när de inför en turné till USA tränade in delar av den amerikanska konstitutionen. Förmodligen ska kören turnera i Australien senare i år och därför gör Petri Sirviö en bearbetning av talet som Australiens premiärminister Kevin Rudd höll inför parlamentet 2008, det tal där han ber aboriginerna om förlåtelse. Sirviö har surfat runt på internet och läst kommentarer till Rudds ursäkt.

–Hälften var uppskattande medan andra halvan var smutsigt rasistiska. Kanske kan vår kör inkludera de båda de känslorna i vår version och ta talet ett steg längre.

Att röra sig i sådana känsliga marker är inte något nytt för finnarna. De sjunger ofta Rysslands nationalsång, men med den gamla sovjetiska texten, och tolkar Deutschland über alles i sin nazityska version. Sistnämnda sjöng de i början av 90-talet när nynazismen var stark i Europa. Men det handlar inte om provokation, säger Petri Sirviö.

– Kanske kan vi skapa en slags helande process? Vi vill använda de gamla texterna, eftersom de har ett starkare uttryck.

Det går att se Huutajat som en stereotyp av en nationalkaraktär. Den finske, barske mannen som antingen moltiger eller skriker högt och korthugget. Och som bara kan tänka sig sjunga i kör om de fjolliga melodierna försvinner.

–Ja, vi vill leka med bilden av den aggressiva och våldsamma finska mannen. Det var därför vår första repertoar bestod av finska patriotiska sånger. Vi blir ett uttryck för disciplinering i manliga sällskap. Vanligen skriker folk när de inte kan kontrollera sig, vi gör det i kontrollerad och arrangerad form. Den kontrasten skulle jag inte säga är typisk finsk.

Petri Sirviö fyller 48 i år, men ger ett yngre intryck, kanske framför allt genom sin blonda och bångstyriga Sid Vicious-kalufs. I nästan halva sitt liv har han frivilligt utsatt sig, och sina trumhinnor, för Huutajats utskällning. Inte efter noter, men ändå. På frågan ”varför” beskriver han något som liknar en masochistisk läggning.

–Det låter kanske perverst, men det ger mig en väldig energi när 30 män skriker rakt emot mig. Om de bara brölade okontrollerat skulle jag inte tycka om det, men nu finns det en kvalitet i oljudet. Det här är fortfarande inspirerande, efter drygt 20 år. Vi började som arga unga män och kommer sluta som rasande morfäder.