Här segrar lögnen

På mitt skrivbord ligger sedan början av 90-talet ett armbandsur som jag köpte i en liten kuriosaaffär i Peking. Jag hade gått in för att av nyfikenhet fråga om de sålde Maos lilla röda. Då försäljaren upptäckte att jag var den enda kunden drog han diskret ut en låda och erbjöd mig i stället något som var ”ännu intressantare”, ett armbandsur som office­rare fick som minne av krossandet av demokratirörelsen.

Det är en enkel klocka med ett fjäder­urverk, en klocka som jag fortfarande får igång om jag knackar på den ordentligt. På framsidan finns ett soldathuvud med hjälm och texten ”Minne av krossandet av upproret (pingxi baoluan) 89 -6”, på baksidan ”Gåva från partikommittén i Peking och folkets regering i Peking”.

Den småstilta texten på bak­sidan är fullt läsbar vilket tyder på att mottagaren inte burit klockan så ofta. Han sålde kanske klockan för att han skämdes för att tillhöra en armé som sattes in mot det egna folket. Var han officer i den enhet som gick i spetsen för attacken i centrala Peking, en attack som förvandlades till ett brutalt urskillningslöst skjutande och som ledde till hundratals, kanske tusentals oskyldigas död?

Händelserna i Peking våren 1989 framställs ofta som en ”studentdemonstration” men av alla hundratusentals – miljoner vissa dagar – som dag efter dag, vecka efter vecka samlades i centrala Peking var studenterna i mino­ritet. Bland demonstranterna fanns människor från alla samhällsområden – arbetare, hemmafruar, soldater och officerare (kanske även mottagaren av minnesklockan), partimedlemmar, några partiorgan demonstrerade till och med öppet på torget. Demonstrationerna var en bred folklig manifestation för ett bättre liv.

Under mina dagliga – ofta även nattliga – vandringar på torget och gatorna runtom, och många samtal med demonstranter mötte jag en genuin vilja att få igång en dialog med ”partiet”. De protesterande ville inte störta par­tiet eller systemet – de ville ha reformer. De flesta verkade ha en vag uppfattning om vad ett demokratiskt samhällsskick egentligen innebär. De talade om rättvisa, om slut på korruptionen och genuin folklig delaktighet i styret av landet.

Få visste hur allt detta skulle ­genomföras i verkligheten. De hoppades bara att de äntligen fick komma ut i ett någorlunda öppet samhälle där de inte längre tvingades (med Vaclav Havels formulering) ”leva inne i en lögn”. Massakern drev dock de protesterande tillbaka in i lögnen.

Genom sin vägran till dialog förintade den kinesiska parti­ledningen alla möjligheter till en fredlig reformering av det politiska systemet och partiet lever nu självt i den egna lögnen om ”det harmoniska samhället”. Det kinesiska kommunistpartiet har efter 1989 försökt köpa stöd genom en ekonomisk politik som i sin förödande exploatering av de maktlösa förvandlat det förment socialistiska Kina till ett av de mest ojämlika samhällena i världen. Enligt FN:s beräkning är de sociala och ekonomiska klyftorna i Kina i dag djupare än i Indien och det är endast en allt större kontrollapparat som hittills lyckats stoppa nya mer omfattande revolter.

I slutet av förra året grundade intellektuella i Kina Charta 08 i Vaclav Havels anda (organisationen tilldelades Homo Homini Award för 2008 nyligen i Prag). Men det som lyckades i Tjeckoslovakien kommer sannolikt inte att lyckas i Kina. Det som Gorba­tjov satte igång i Sovjet och som ritade om den politiska kartan i Europa stoppades i Kina 1989, och den kinesiska partiledningen vet i dag att en reformering av det politiska systemet innebär total kollaps för partiet.

I dag lever partiet i den stora lögnen om ett stabilt, fortsatt maktinnehav alltmedan den folkliga ilskan och raseriet växer bakom lögnen. Stabiliteten förblir en chimär för ett parti som (för att citera mitt senaste kinesiska ­lexikon, tryckt under parti­instansernas kontrollerande insyn) översätter minzhu shenghuo med ”demokratiskt liv (som inom det kommunistiska par­tiet)”.

Ingvar Oja var tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Japan och Kina och vistades under större delen av maj 1989 på Himmelska Fridens Torg..