Guillou gråter för häxorna

Jan Guillou sitter på främsta raden i en biosalong i Stockholm och snyftar stilla. Det är inte första gången han ser inledningen till de fem delarna av dramadokumentären Häxornas tid. Men det tycks inte spela någon roll. Det öde som år 1667 drabbar Stor-Märit Jonsdotter från Lillhärdal, och som blir inledningen på ett decennium av brutal häxjakt, berör honom djupt.
- Även om jag har sett det här många gånger är jag kolossalt gripen av Stor-Märit, en kvinna som jag beundrar väldigt mycket. Hon kunde stå emot paniken och förlika sig med Gud på ett sätt som få andra skulle ha vågat. Nu får hon äntligen upprättelse 300 år senare, säger Jan Guillou, fortfarande rödögd efter visningen.
Häxjakterna och den masshysteri som gjorde att hundratals kvinnor oskyldigt dödades är ett mörkt kapitel i svensk historia. Jan Guillou skildrade tiden i boken Häxornas försvarare. Det hade han velat göra ända sedan han pluggade juridik i 20-årsåldern.
- En professor i rättshistoria konstaterade cyniskt att det här kommer alltid
att leva kvar som en mänsklig fantasi och vantolkas härs och tvärs. Då tänkte jag: vilken story! Sedan skulle det dröja 40 år, säger Jan Guillou.
Att bevaka domstolsväsendet tycker han tillhör journalistikens viktigaste uppdrag. Jan Guillou kallar häxprocesserna för det största justitiemordet någonsin i Sverige - och han ser det som ett logiskt led i sitt arbete att berätta om det. Fast ursprungligen skulle det bli en historisk roman.
- Jag hade ångan uppe efter de fyra Arnböckerna. Men så fort jag kom i kontakt med källmaterialet såg jag att det inte behövdes någon fiktion. The true story är bättre. Vi har namn och adress på varenda häxa och domare.

Att tv-dramatisera berättelsen kräver förstås flirter med publiken. Jan Guillou hade gärna nöjt sig med den smärtsamt vackra Dixit Dominus av Händel, som ackompanjerar avrättningen av Stor-Märit. Producenten Troja television krävde dock mer rock än barock.
- Risken är att man överdramatiserar ett ämne som jag tycker är så dramatiskt att man inte behöver
hjälpa till. Men den här motsättningen tror jag har varit fruktbar, säger Jan Guillou som i vissa scener också syns i peruk och krås när han gestaltar häxornas försvarare, juristen Anders Stiernhöök.
- Det finns en stor yngre generation som är intresserad av historia. Men om vi skulle göra Häxornas tid på traditionellt Herman Lindqvist-vis, tror jag att bildspråket skulle få yngre tittare att zappa direkt. Vi har fått inspiration från det allra senaste på nätet, amerikansk skräckfilm och reklamfilmer för dataspel, säger Christian Arnet på Troja television, som producerat avsnitten.
Idén att göra tv av boken sprang ur Arns rike. Christian Arnet menar att det har blivit bättre den här gången, inte minst för att Jan Guillou sluppit problemet med fiktionen. Berättelserna är rysliga, men sanna.
- Jag tror att det fortfarande finns en ovanhet hos Jan Guillou med formspråket. Det går lite för snabbt. Men får vi honom att gråta har vi nått ganska långt.
En av utmaningarna var att hitta rätt ansikten bland 500
statister, enligt Christian Arnet, som tycker att det inte bara är en ekonomisk fråga att använda statister i stället för professionella skådespelare.
- Vi har hittat många karaktärer som man verkligen tror på. För mig som historieintresserad är det häftigt att inte få det gestaltat av en Dramatenskådis. Ta Tomas von Brömssen som spelade Bellman, där jag har svårt att se bortom teatern.

Mycket av inspelningen har skett runt Lillhärdal i Härjedalen. Anders Olsson, projektledare för nystartade organisationen Häxkraft - växtkraft, raggade ihop 1,3 miljoner kronor av kommun och landsting och anställde två häxintendenter. En av dem var Nina Mårthans som fick uppdraget att ta fram inspelningsplatser och hitta statister. Fast in i det sista fattades en Stor-Märit.
- Jag drog ner till Falun över en helg med en bild i plånboken. Jag hittade Stor-Märit klockan tre på lördagsnatten i kön till McDonalds. Hon hade aldrig spelat teater utan är säljare i en klädaffär i Borlänge, säger Nina Mårthans.
Med hjälp av
ett kommande häxmuseum, utställningar och inspelningsplatser som besöksmål, hoppas Lillhärdal i sommar på en liknande typ av kulturarvsturism som numera går i Arns fotspår i Västergötland.
- Vi har redan haft busslaster med guidade turer. Häxorna väcker mycket intresse. Får vi 10 procent av de 150 000 som besöker Arns rike är vi jättenöjda, säger Anders Olsson.