Främlingskap i svenska landskap

S alim Barakat bjuder på kylskåps­kallairan i sitt blåa kök, en läskande blandning av yoghurt och vatten, kryddad med vitlök, mynta och vinäger.

–Alla har sitt eget sätt att göra airan, det här är mitt, med en skvätt vinäger som sätter sting, säger han, och tillägger att airan, eller dow på kurdiska, är den dryck han håller sig till mellan tio och halv tolv på förmiddagen. Han är en punktlig man, som lever ett strängt inrutat liv.

Det är lätt hänt att man kommer in på mat när man talar med Salim Barakat. Köket är hans kungarike, säger han, och han ser likheter mellan matlagning och författarskap.

–Med för mycket salt blir smaken rå, med för lite smakar det ingenting. Så är det när man skriver också, det gäller att hitta rätt balans mellan ingredienserna, säger han.

Salim Barakat är född i Syrien och har kurdiska som modersmål, men det är arabiska som är hans litterära språk. Han bor i Sverige sedan nio år, oavbrutet produktiv som författare. Åtta böcker har han skrivit sedan han kom hit, med ekorrar, blåmesar och tyranniska skator utanför radhusfönstret i ”den måttfulla förströelsens trakt”–så kallar han sin nuvarande hemort Skogås i Döda noviser, den prosalyriska lilla romanen som just kommit ut på svenska.

Han skrev den för fyra, fem år sedan, och det är den första av hans romaner som utspelar sig i Sverige, närmare bestämt under 1100-talet. Nej, förresten, så enkelt är det inte. Var och när romanen utspelar sig är snarast en filosofisk fråga, men svenska naturinslag, och, som sagt, svenska ortnamn finns med i berättelsen.

Den handlar om en grupp unga människor från ”de blå orkidéernas land”, gycklare kanske, som letar efter en främling att roa. Den handlar om en tigande man med plågad blick, antagligen främlingen själv, som sitter på ett kullfallet träd vid Udden och slipar en kniv. Den handlar om denne mans förflutna då han deltog i ett fruktlöst försök att släpa ett skepp över land till havet Helakritothenes. Den handlar om en grupp åldringar, ungdomarnas föräldrar, som återfinner sina barn hos främlingen med den plågade blicken. Och alla söker de vägen till det gåtfulla Mörtvik.

Det är ingen konst att hitta Mörtvik på kartan, det är ett grönområde vid sjön Drevviken. Där­emot är det inte så lätt att förstå själva berättelsen i Döda noviser, något som flera uppskattande men en smula konfunderade svenska kritiker också gett uttryck för.

–Det kanske stämmer att mina böcker uppfattas som svåra, säger Salim Barakat.

–Men mitt författarskap är inte heller någon söndagsutflykt, böckerna är ju ett försök att återge mitt sätt att förstå vår komplicerade värld.

Men det finns, visar det sig, en mycket personlig bakgrund till Döda noviser.

–Min son och hans kompisar brukade gå till Badudden i Mörtvik för att fiska, och en gång följde jag med, berättar Salim Barakat.

–Jag satte mig på en kullfallen trädstam och tittade ut över havet, nåja, sjön, och där vid vattnet insåg jag plötsligt, med full kraft, att jag aldrig kommer att nå mitt Ithaka. Odysseus irrade i tio år innan han återsåg Ithaka, jag har irrat i nästan 37 år, och för mig är det för sent. Vid Mörtvik såg jag helt enkelt slutet. Därför kan jag inte gå tillbaka dit, hade jag en kniv med mig tror jag att jag skulle skära mig i handlederna då.

Så visst är det Salim Barakat själv som är främlingen i romanen.

–Egentligen kan man läsa Döda noviser som min fullständiga självbiografi på ett abstrakt plan.

Men främlingskap är inte något enkelt och entydigt begrepp, och romanen handlar minst lika mycket om främlingskap som mänskligt existensvillkor som om en exilförfattares inre landskap.

–En människa kan tvingas med makt och våld att bli främling, men en människa kan också känna sig som främling, eller faktiskt vara en främling, alldeles av sig själv, kanske till och med av fri vilja, säger han.

–Det kan också diskuteras vad främlingskap egentligen är. Ett exempel: naturen är viktig för mig, man kan säga att den är min andra själ, och när jag kom till Sverige ville jag genast lära mig namnen på fåglarna, växterna och träden, särskilt träden. Men när jag talar med svenskar vet de inte alltid vad träden och fåglarna heter, och vem är det då som är främlingen?

När det gäller ”de måttfulla förströelsernas trakt” är frågan om inte Salim Barakat själv vid det här laget är mindre främling än de flesta Skogåsbor. Han är alltid hemma, lämnar sitt älskade kök bara för att göra sina dagliga matinköp–han har ypperliga förbindelser med de lokala livsmedelshandlarna– reser aldrig någonstans, inte ens till Stockholm.

–Jag känner mig vilsen när jag ger mig ut, det är en sorts oro för att aldrig komma tillbaka, säger han, och konstaterar att det kanske är så för en människa som redan ryckts upp med rötterna flera gånger, och är trött på att ständigt planteras om i ny jord.

Och så har han sin dagliga timme, mellan sju och åtta på kvällen, när han skriver. Den timmen kan han inte vara utan.

–Papperet kallar på mig, säger han.

–Får jag inte skriva varje dag mår jag inte bra, jag kommer ur balans. Och du vet, även om man inte skriver mer än fyra rader under en timme, men gör det varje dag, så har det blivit en bok när ett år har gått.

För tre månader sedan skickade Salim Barakat manus till en ny diktsamling till sin förläggare i Beirut, och snart sänder han iväg en ny roman med en lång och kryptisk titel som det nog är bäst att avstå från att försöka översätta. Nästa bok som hans svenska översättare tar itu med skrev han redan 1999. Den heter Den andra evighetens ruiner.

–Den liknar inte alls Döda noviser, det är en närmast episk skildring som handlar om Kurdistan, och 40 dagar under den korta Mahabadrepubliken 1946, den enda period när det har funnits ett självständigt Kurdistan, säger han.

Det är förresten möjligt att det blir en kokbok också, så småningom, Salim Barakats förläggare har talat med honom om det.

–Kanske blir det en kokbok när jag blir äldre, säger han.

–Men i så fall kan jag lova att det blir en mycket speciell kokbok som inte liknar någon annan.

Eva Bäckstedt

eva.backstedt@svd.se

Fler artiklar