Förtrycket tränger sig ständigt på

För Herta Müller är det en och samma fråga som återkommer när hon sätter sig för att skriva. Ur den uppstår sedan berättelsen, romanen, föredraget eller essän. Den är i sin konkreta enkelhet uppfordrande: Hur lever vi?
Det gäller inte minst för en människa som bär bördan av sin fars nazistiska engagemang och som själv genomlevt diktatur, ständiga förhör, trakasserier och avsked från arbetsplatser.
Detta innebär inte på något sätt att hon ser sitt skrivande som ett uppdrag eller att hon har ett budskap. Snarare är skriva vad hon kan och hennes erfarenheter en besatthet som letar sig in i allt hon försöker sig på.
- Om jag påbörjar en text om något helt annat smyger sig efter några sidor erfarenheterna över tröskeln och in i berättelsen. Även om dörren är öppen, säger hon med ett brett leende och inte utan distans till den egna personen och rollen.
- Jag skriver inte för att det är viktigt utan för att det är ett problem inom mig. Då måste jag, för djävulen, ta ansvar för vad jag skriver. Det ska vara
exakt formulerat, annars kan jag inte stå bakom orden.
- Det är inte jag som söker upp mina teman, det är de som söker upp mig.

Denna framgångsrika och rikligt prisbelönta författare - nu senast tilldelades hon staden Berlins litteraturpris 2005 på 30 000 euro - är på Stockholmsbesök för att lansera senaste boken, Kungen bugar och dödar, vid diverse uppläsningar, utfrågningar och intervjuer.
Hon tar emot på Hotell Diplomat och det slår mig att för 19 år sedan intervjuade jag Primo Levi på detta fridfulla Stockholmshotell. Två författare - om ock mycket olika - vilkas förmåga att till oss andra inifrån förmedla vad vi kanske till fullo inte kan förstå men ana: Vad diktatur, förföljelse och ständiga dödshot gör med människan, såväl förtryckare som offer.
Det finns onekligen ytterligare en litterär jämförelse att göra; med nobelpristagaren Imre Kertész.
I bok efter bok, romaner, essäer och dagböcker, behandlar dessa två författare 1900-talets stora trauman, det nazistiska och kommunistiska förtrycket.
Alltid utifrån samma konkreta erfarenhet, men hela tiden med nya infallsvinklar.
Och det glimtar till i Herta Müllers ögon när jag ställer frågan, men hon vill egentligen inte närmare vill gå in på det.
- Hans erfarenhet är annorlunda än min.

Herta Müller växte upp på landsbygden i sydvästra Rumänien och tillhörde den Banatschwabiska tyskspråkiga minoriteten. I närheten fanns byar som dominerades av slovakiska och ungerska minoriteter, men i städerna och större delen av landet var det rumänskan som gällde.
Och som om det inte vore tillräckligt i en misstänksam omgivning hade hennes far som 17-åring sökt sig till SS och stred för Tyskland i andra världskriget.
- Jag hade ett mycket dåligt förhållande till min far livet igenom. Jag kunde aldrig förlika mig med att han gått med i SS och aldrig pratade om det utan dövade sig med alkohol. Okey om man är 17 år och av dumhet blir förbländad av Hitler, söker sig till kriget och nazismen, men om man 15 år efter kriget asfull börjar sjunga nazisånger går det
inte att förlåta.
- Det var helt enkelt svårt att älska honom, men han var ju min far och jag hade alltid den falska förhoppningen att han skulle ändra sig. Men det var mer ett problem för mig än för honom - han ändrade sig aldrig.

Hon berättar energiskt, utan omskrivningar och rakt på sak - som sina böcker. Barndomen minns hon väl och ofta i detalj: hur hon ganska sent lärde sig gå, hur hon inte nådde upp över bordskanten utan fick höja blicken för att se, smaker och lukter, inte minst växternas, och de skrämmande altarbilderna och människornas förmaningar i Guds namn. Hon minns den som en ständig prövning, inte som en lycklig tid.
- Jag växte upp i ett hem helt utan böcker. Jag läste aldrig några sagor eller hörde några berättas så jag utvecklade ett rikt fantasiliv i samklang med vardagen och det som fanns att tillgå. Framför allt hade jag ett rikt förhållande till allt som växer. Jag kan inte bara vad växterna heter på tyska och rumänska utan jag vet hur de alla smakar.
- Mina föräldrar hade inte
en aning om att jag varje dag smakade på allt jag såg, berättar hon och ger därigenom också en nyckel till varför hon så sinnligt beskriver naturen i sina böcker. Inte alltid stilla och naturskön utan också som ett hot, ja ibland ett dödligt sådant.

Herta Müller debuterade med romanen Niederungen (Flackland) 1982. Då hade boken, som är en skildring av uppväxtbyn och människorna där, legat hos censuren i fyra år och när den utkom var den kraftigt vingklippt.
Ja, till och med ett ord som resväska hade raderats ut, eftersom det gav associationer till resande.
Att hon blev författare var egentligen mer en tillfällighet. Under studentåren umgicks hon i en aktionsgrupp som bestod av unga framåtsträvande författare - flera av dem i dag döda efter vad som var arrangerade självmord, något man kan läsa sig till i hennes böcker, . Där lästes och diskuterades litteratur.
- Jag började läsa böcker ganska sent i ungdomen. När jag gick på universitetet hade jag inte någon utstakad väg framför mig och
säkerhetstjänsten hade ögonen på mig.
Mycket riktigt blev hon också snart avskedad från jobbet som översättare på en maskinfabrik. Hon ville inte samarbeta med säkerhetstjänsten och därefter hankade hon sig fram på diverse undervisningsjobb.
När debutromanen utkom på tyska i ocensurerat skick blev hon stämplad i hemlandet och kunde inte längre publicera sig. Några år senare kunde hon lämna Rumänien och bosatte sig i Berlin (då Västberlin).

Den i Sverige nu utgivna boken, Kungen bugar och dödar, är en samling essäer och föredrag som i viss mån kan läsas som ett facit till händelser hon tidigare skildrat i flera romaner, inte minst Hjärtdjur.
Det är en personligt hållen bok eftersom hon är övertygad om att varje text måste ta sin utgångspunkt i det konkreta, i vardagen. Men det är också en bok som med träffande kraft skildrar förtrycket under Ceausescu-regimen, rädslan och dödshoten som den spred omkring sig, även för Herta Müller när hon väl lyckats lämna landet.

Språket är dels lakoniskt
kristallklart, dels nyskapande och ordrikt. Hennes svenska översättare Karin Löfdahl säger vid ett telefonsamtal att för översättaren kan det vara svårt att hitta rätt valörer.
- Ibland tvingas jag väga orden i all oändlighet innan det stämmer. Hon har själv skrivit om de kaotiska tankar som ryms inom henne och att när det mesta i livet inte längre stämmer störtar orden i avgrunden. Då gäller det för mig att låta orden störta och befinna sig där, att inte lägga dem tillrätta.
Herta Müller å sin sida säger att språket är inget hon arbetar med. Det finns där och det är konkreta beskrivningar av en verklighet. Det är inte symboliskt, det står inget bakom orden. Sedan står det var och en fritt att läsa in vad de vill.
- Vi tänker ju alltid med ett språk. Men å ena sidan lever vi i en tid, i ett rum, på en ort. Det är verkligheten. Å andra sidan skall vi minnas detta och berätta det vidare. Det är ju egentligen två helt skilda saker, säger hon och tillägger att skriva är en sådan svår och skön konst.

Hon
har besökt Rumänien efter diktaturens fall, men aldrig sin gamla hemby och hon låter ana att hon inte har någon längtan dit. Nyligen var hon dock i landet då Kungen bugar och dödar utkom på rumänska.
Hon hyllades som en hjälte, "det var närmast som en virvelstorm" - inte minst för att hon talade rumänska på uppläsningar, i tv- och radiointervjuer.
- Även om jag alltid skrivit på tyska så har ju rumänskan letat sig in i mitt språk. Och rumänskan är ett sinnligare språk än tyskan och att jag sagt detta gör dem stolta. Nu vill de att jag kommer tillbaka .

Kaj Schueler

08-13 51 11

kaj.schueler@svd.se

Fler artiklar