Förmodligen för gammal för pop

Hej, Jarvis. Hur är läget?
– Åh, det är ganska bra. Förutom det faktum att jag har drabbats av tinnitus. Och det höll mig vaken halva natten. Jag vet inte ens hur jag fick det. Plötsligt en dag började det bara låta märkligt inne i örat och det kommer och går lite som det vill.

Det är väl naturens sätt att säga att du är alldeles för gammal för popmusik?
– Haha. Jo, förmodligen. Det är ju ganska ondskefullt hur vår generation fortfarande ser på popmusiken som något vi äger och bestämmer över. Vi slutade inte bry oss om ny musik som våra föräldrar hade den goda smaken att göra.
– Men kidsen hittar ändå alltid sitt eget sätt att ta sig an musik på ett sätt som vi aldrig kan göra igen. Jag menar, garagerock må vara världens äldsta musikaliska uttryck och kanske borde tonåringar i dag hitta på något helt eget, men i slutändan ser en 18-åring alltid mycket bättre ut när han ­eller hon spelar garagerock än någon i min ålder.

Själv uppträdde du nyligen med det purunga brasilianska bandet CSS.
– Och kände mig också ungefär 200 år gammal. Men anledningen att jag sade ja och gillar dem är för att min 3,5-årige son Albert älskar deras skiva. Min fru köpte den till oss, men det är Albert som inte kan sluta spela den.

Flera av texterna på ditt album behandlar just föräldraskapet.
– Vilket jag ber så hemskt mycket om ursäkt för. Jag, som alla tänkande människor, har förstås alltid avskytt när artister ska skriva sånger om sina barn. Till och med John Lennons misslyckades med det. Hans Beautiful Boy är en fruktansvärt pinsam låt. Men jag kan bara skriva texter om saker som är viktiga för mig så när jag blev förälder var jag – motvilligt – tvungen att ta mig an utmaningen.

Och det resulterade i teorier om hur de till synes mest harmoniska föräldrarna är de som blir massmördare?
– Folk som helt och hållet går upp i föräldrarollen glömmer ofta bort sig själva och sina egna behov och dessa måste ju ändå hitta ut på något vis. Och saknar man naturliga ventiler för det så kan det sluta väldigt illa. Det är en sådan pappa I Will kill again på albumet handlar om. Det är ju alltid de man läser om i kvällstidningarna – ”Jättenormal trebarnsfar yxmördar hel by”.

När jag sig dig på The Koko i Camden i november gjorde du en ganska oväntad cover. Blir det fler sådana?
– Vi bestämde oss att som extranummer bara spela låtar som utspelar sig i rymden. Så när du såg oss gjorde vi Bowies Space Oddity och efter det har vi spelat både Lou Reeds Satellite of love och Hawkwinds Silver machine. Men inför de nya konserterna kan det mycket väl bli ett nytt tema. Vi får se.

Vad läser du just nu?
– Jag är en sådan som betar av allt av en författare i taget. Gillar jag någon måste jag läsa rubbet. Litteratur är ju närmaste man kan komma in i någon annans huvud. Att få uppleva en annan persons tankeprocess är en fantastisk ynnest.
– Så för ögonblicket håller jag parallellt på med Carson Mc Cullers samlade verk samt de sista jag har kvar av JD Salingers opublicerade noveller. Tyvärr är de inte alls så bra som jag hoppades, men jag måste ändå läsa klart dem.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar