Familjen åter i rutan

Den traditionella sitcomfamiljen har de senaste åren, om inte varit död, så i alla fall sondmatats på något dagcenter. I maj 2005 sändes det 210:e och sista avsnittet av Alla älskar Raymond. Våren därpå försvann Ett geni i familjen, och en epok var hotad.

Ända sedan 40-talet har vi vant oss vid att titta in i vardagsrummet hemma hos folk som Bill Huxtable, Molly Goldberg och Al Bundy. Nu rattar viktiga grupper hellre in Idol-tv och moderna arbetsplatskomedier som 30 Rock.

Amelie Gillette är kritiker på The Onion och mest känd för sin veckokolumn, numera poddradio, The Hater, där hon dissekerar popkultur som går henne på nerverna. Hon menar att familjesitcomen länge sökt en riktning.

–Man har letat efter vinklar som gör att det inte känns Cosby. Familjen är sprängfylld av komiskt material, det gäller bara att hitta en form som fungerar.

Varje tid har sina dominerande tv-familjer. På 80-talet blev ståuppkomikern ett allt vanligare centrum – en tradition som fortsatt ända fram till våra dagars Drew Carey och Ray Romano. På 70-talet adderade man monster och utrikespolitik. På 90-talet blev nära vänner, med föregångare som Hemma värst och Pantertanter, den egentliga familjen. Även idag finns återkommande formler. En är singelföräldern som tokar till det (Weeds, Hung, Californication). En annan är den dynamiska storfamiljen där åtminstone en är bög – en alltmer firad gren inom såväl komedi som drama. Amelie Gillette gillar Brothers and sisters och Arrested development, men noterar att flatorna inte får samma utrymme.

–De fick L Word, i övrigt finns de inte. Det är de och indianerna. Bill Paxton köpte ett casino av några indianer i Big love, i övrigt existerar inte de heller.

Just Big Love framhåller hon som ett av de viktigaste familjeporträtten.

–Först framstod den som ett uttryck för manliga fantasier. Men snart blev det tydligt att det var kvinnorna som hade kontrollen och att serien inte primärt handlar om polygami: Jag ser den som en satir över den amerikanska super size-kulturen. Pappans kedja måste ständigt växa. Han nöjer sig inte med en fru, han vill ha tre. Och det räcker inte med ett par ungar, han ska ha 16.

Hösten 2009 är familjesitcomen oväntat tillbaka. Bara Disney-ägda ABC har fyra nya. Om kabelkanaler som HBO spottat ur sig polygami och strypsex i parti och minut, har de stora tv-bolagen haft svårt att hänga med. Det försöker man nu råda bot på. Tydligast är kanske The modern family som börjar visas i TV4 i vår. Seriens tagline, ”One big (straight, gay, multi-cultural, traditional) happy family”, är en direkt programförklaring. Michael Abernethy, queerteoretiker på Popmatters.com är inte förvånad.

–De som har störst acceptans för ”alternativa familjer”, 18– 49-åringar, är precis den demografiska grupp som annonsörer bryr sig om. Programchefer tvingas då tänka nytt. På dramasidan har man förstått det för länge sedan, men sitcomen är ett konservativt format.

En standardförklaring till familjens ”återkomst” är den ekonomiska krisen. När stora delar av den amerikanska medelklassen är sargad söker man sig bort från ironi och folk som köper skor för 35000 – man vill ha närhet. Amelie Gillette tror inte på den typen av enkla modeller.

–Nej, nyligen kom det någon serie i arbetarklassmiljö och alla bara: ”Det är recession, nu kommer blåställskomedin igen”. Men det kom inga fler blåställ, det kom ännu mer Steve Carrell.

Michael Abernethy menar att familjesitcomen egentligen aldrig varit borta.

–Den har bara varit så dålig att ingen brytt sig. Både Hank och Out of practice hade stora stjärnor i rollerna, men lades ner för att de var tråkiga. The modern family fungerar av samma skäl som att folk fortsätter följa en djupt dysfunktionell familj i Två och en halv män – den får dem att skratta.

–Man kan leta tecken i tiden bäst man vill, i slutändan handlar det ändå alltid om kvalitet.