Ett farväl till Lennart Persson

LONDON. Det kan verkligen inte ha gått mer än bara tre veckor sedan Lisa och jag letade upp ett fint vykort med ett gulnat foto av Waterloo Station och skickade det till Lennart.

Jag frågade Mats om han hade adressen till sjukhuset men Mats sade att jag skulle skicka det hem till Lennart.

Det fanns liksom inte på kartan att Lennart Persson inte skulle fixa det här.

Klart att han skulle bli okej. Han var ju bara 58. Och han var vår vän.

Vi skrev get well soon, mate på baksidan. Sådär på brittisk engelska för att Waterloo Station krävde det, ett namn jag vet att Lennart inte heller kunde se i skrift utan att tänka på Waterloo Sunset med The Kinks.

The Kinks var alltid något vi talade oproportionerligt mycket om. När Lennart, Mats, Janne och jag satt en hel sensommarnatt på Mats och Mias veranda i Skåne, en helg som blev startskottet för nättidningen Feber, pratade vi om The Kinks.

Sist jag träffade Lennart gick vi och såg The Zombies göra Odessey & Oracle på Shepherds Bush Empire för ganska exakt ett år sedan och när vi efteråt gick bara snett över gatan till första bästa pub och drack pints så pratade vi om The Kinks.

Lennart skulle ju alltid stå just så här. Med sitt allra mysigaste leende skulle han passionerat berätta för mig om musikens magi. Om ännu en inspelning med Ray och Dave Davies, Big Mama Thornton eller Syl Johnson som jag inte kände till.

Som inspiratör med ett unikt musikhjärta var Lennart Sveriges John Peel, ingen sade det egentligen någonsin. Det behövdes liksom inte. Han förstod magin. Men det är precis som Janne skrev på omslaget till en antologi med Lennarts texter:

”Ingen artist har betytt lika mycket för mitt musiklyssnande som Lennart Persson.”

Det här tog väldigt lång tid att skriva. Jag måste hela tiden ta små pauser när ögonen tåras och fingrarna skakar så jag inte riktigt träffar rätt tangenter.

I natt ska jag rista in hans namn bredvid Terry och Julie på Waterloo Bridge.

Hej då, Lennart.

And they don't feel afraid/

as long as they gaze on Waterloo Sunset/

they are in Paradise.