En musikgala som lyckas överraska

2000-talets första decennium födde ett musikklimat där gränsen mellan de multinationella stor-bolagen och de mindre oberoende skivbolagen inte längre var en mur mellan de onda och de goda. Musikvärlden var inte lika svartvit som den en gång varit och begrepp som indie och alternativ – under 90-talet viktiga politiska hedersord som signalerade ett ställningstagande – blev med åren till slut ganska intetsägande.

Manifestgalan kom till för att premiera endast de artister som släpper på oberoende skivbolag, och i en galakultur där många verkar kämpa efter att vara landets största pris är Manifest den enda som benhårt håller fast i sin profil.

Det är dessutom den enda svenska musikgala som ägnar sig åt något så otidsenligt som att låta en jury utse alla vinnare. Det sistnämnda är en befrielse. För som ett resultat av att endast grupper på fem personer fått säga sitt var gårdagens pris- utdelning inte en repris av förra veckans Grammis och P3 Guld. Lars Winnerbäck och Kent var ju diskvalificerade redan på nomineringsfronten.

Manifest är på många sätt smalare än sina galakollegor, men lyckas ändå presentera en nomineringsuppställning som är väsentligt mycket bredare. Så brett att det till och med får plats med både Årets synt (vinnare blev Arvid) och Årets dans (vinnare: Samuel L Session). El Perro Del Mar fick äntligen hämta ett pris för Årets pop medan Abandon kammade hem Manifests hårdrockspris för sin farvälskiva The dead end. Årets singer-songwriter blev Kristofer Åström and the Rainaways.

Priset för Årets liveakt gick till Fever Ray. Ett välförtjänst pris till en artist som förstod att man för att lämna ett avtryck i förra årets konsertöverflöd behövde presentera något mer än det förväntade. Att Manifest och Skaps pris för årets textförfattare till-delades Ken Ring måste dock sägas vara den svenska musik-galasäsongens mesta överraskning.

Kristin Lundell

kultur@svd.se

Fler artiklar | Blogg