En Förintelse utan gaskamrar

Offren samlades upp och föstes iväg till närmaste skog, där de klädde av sig, och skjöts ihjäl – för att sedan slängas i stora massgravar.

– Det ligger 1,5 miljon judar i Ukrainas jord, nedslängda som djur, berättar fader Patrick Desbois när vi möts på Forum för levande historia i Stockholm, i samband med utställningen Brottsplats Ukraina.

– Vi är skyldiga offren något, och ska åtminstone ge dem en värdig begravning. I det ingår att låta någon läsa kaddisch över dem. Det är den judiska bön som läses när någon dör.

Han leder den franska organisationen Yahad-in-Unum, ett samarbetsprojekt mellan katoliker och judar, och har med sitt team rest runt i Ukraina i sex år, intervjuat över 800 människor om vad de såg eller hörde under tiden mellan 1941 och 1944 – och upptäckt och dokumenterat 850 massgravar med ben, kulor, vapen, vigselringar och smycken med davidsstjärnor.

Hur arbetar ni?

– För det mesta skickar vi först in vår översättare. Hon berättar att vi ska komma till byn eller staden. Sedan möter vi borgmästaren, präster, lärare och andra, och frågar om de kommer ihåg något eller känner någon annan som minns. Därefter går ryktet runt.

– Det är numera sällan några problem med att hitta folk som vill prata, och jag är förstås hjälpt av min prästkrage. Många önskar lätta sitt hjärta innan de dör. Några få är oroliga för vad grannarna ska säga, eller för att nazisterna kommer tillbaka, eller de sovjetiska soldaterna. Du måste förstå, vi talar om fattiga isolerade byar, där man varken har el eller rinnande vatten, och där tiden står still.

Utställningen har sin bas i Paris, samtidigt som flera kopior turnerar runt, och från och med idag finns Brottsplats Ukraina på Forum i Stockholm, för att sedan ställas ut i Holland.

Med fotografier, kartor, texter och videointervjuer förmedlas en bild som tydligt skiljer sig från den vi är vana att se, det vill säga getton som töms, boskapsvagnar som rullar och gaskamrar som tjänstgör dygnet runt. Det var ett industriell massmord, endast möjligt med hjälp av modern teknik och mestadels präglat av stort avstånd mellan förövare och offer.

– Det finns faktiskt två olika Förintelser, förklarar Desbois, en i väst, och en i öst, och den senare är mer kaotisk, mer primitiv och tidlös, och mycket mer publik. Alla visste vad som pågick.

– I Ukraina var det främst mobila tyska förband som opererade, med god hjälp av lokalbefolkningen. Man föste samman judarna, snabbt och brutalt, tågade med dem till närmaste ravin eller dike – eller delade ut spadar och tvingade folket i byn eller staden att gräva en massgrav.

Teamet arbetar som ”både kriminalinspektörer och arkeologer”, för att få reda på exakt vad som hände, och Desbois beskriver hur olika tyska officerare hade olika metoder. Somliga lät judarna ligga nakna i gropen, sköt dem, och lade så ännu ett lager ovanpå. Andra lät judarna stå nakna på kanten, sköt dem och såg till att kropparna föll rätt.

Många levde när avrättningen var över, men begravdes ändå, eftersom det var en kula per jude, av ekonomiska skäl. Mer fick det inte kosta. Några vittnen berättar om hur de såg massgravarna blöda och röra sig flera dagar efteråt.

Att i efterhand hedra ukrainska judar och romer har blivit en livsuppgift för Desbois och tar nästan all hans tid, bland annat för att det är bråttom.

– Vi har halva Ukraina kvar, samt Vitryssland och Ryssland, och vet att om fem-sex år hittar vi inte längre några överlevande att intervjua. Då är det för sent, för du ska veta att den här typen av minnen sällan förmedlas vidare till nästa generation. Nästan alla vi talar med berättar för allra första gången, och förmodligen för sista.

Ricki Neuman

08-13 56 13

ricki.neuman@svd.se

Fler artiklar