En folkrörelse på jakt efter glömda platser

”Tåg mot Akalla, dörrarna stängs.”

Signalen ljuder, dörrarna slår igen och tåget rullar ut från perrongen i Västra skogen. Vi står tätt hopträngda i den oupplysta förarhytten – SvD:s utsända, ­Thomas Wall från SL:s signal­avdelning samt Jan Jörnmark, ­docent i ekonomisk historia och utforskare av öde platser.

–Jag har aldrig knarkat, men jag antar att det måste vara lite som det här. När jag kommer till en plats av historisk dignitet, som dessutom är bildmässig, då får jag nästan en erotisk känsla. Det är det närmaste man kommer en tidsresa, halvviskar han.

Ansiktsuttrycket döljs av mörkret, men man hör entusiasmen i rösten.

Det här är Jan Jörnmarks stora passion. Fabriker, folkparker, hyres­hus, hotell, mentalsjukhus, simhallar, hockeyarenor – platser som av någon anledning lämnats öde.

Allt började för fyra år sedan. På semester i Värmland råkade han hamna i en nedlagd folkpark. Han fick blodad tand, började resa till andra öde platser och foto­grafera.

–Jag minns att jag frågade min son om jag fick lägga upp bilder på hans hemsida. Han svarade ”jag vill inte ha den där skiten, det är bara för nördar”.

Uppenbarligen fanns det många nördar. Jan Jörnmarks hemsida blev snabbt omåttligt populär och resulterade i en bok. Genom att kombinera fotografi med sin yrkeskunskap skildrar han platser i deras förfallna skick, men förklarar samtidigt processerna som ledde till ödeläggandet. Övergivna platser gavs ut förra våren och har sålts i 12000 exemplar. För en fotobaserad bok om historia är det en anmärkningsvärd siffra.

När uppföljaren nu släpps har ­flera förlag snappat upp intresset för övergivna miljöer.

I juni kom Hampus Hedelius fotobok Öde – det bortglömda Sverige. Om några veckor ger Sven Olov Karlsson och Philip Pereira dos Reis ut Svenska ödehus, en djupdykning i övergivna byggnader och deras historia.

–För oss fungerade husen som en ingång till att berätta om folkhemmets uppgång och fall. Övergivna platser är ju vanligt förekommande inom både film och konst. Tom Waits har gjort många låtar om ödehus. Jag tror att det ligger en befrielse i att befinna sig i ett efteråt, där saker har lagt sig till ro och striden är över, ­säger Sven Olov Karlsson.

Men viljan att utforska öde platser är inget nytt fenomen. Den aktuella trenden kan ses som en popularisering av en redan existerande subkultur: urban exploration.

Termen tros ha myntats 1996 av en kanadensare med pseudonymen Ninjalicious. Urban exploration går ut på att ta sig in i miljöer där vanliga människor normalt sett inte har tillträde. Det kan vara rivningskåkar, stängda sjukhus, underjordiska tunnlar eller nedlagda fabriker. Den löst sammansatta rörelsen finns över hela världen och har ett antal gemen­samma hedersregler. En urban explorer ska inte bryta upp lås eller förstöra för att ta sig in, inte heller ta med sig någonting från platsen.

Även den som följer riktlinjerna gör sig dock ofta skyldig till olaga intrång. Därför sker urban exploration i tysthet. Utövarna kommer i kontakt med varandra via olika nätforum, men även där vill många hemlighålla var plats­erna de besökt ligger. Om läget blir för välkänt riskerar vägen dit att bommas igen.

Hemlighetsmakeriet känns avlägset när tåget bromsar in i Kymlinge. I färgglada västar med SL:s logotype stiger vi av vid håll­platsen där tunnelbanan aldrig ­annars stannar. Övriga resenärer stirrar förvånat.

–När jag är utomlands händer det att jag hoppar in genom ett fönster. Här i Sverige är det för många som känner till mig, så jag måste skaffa tillstånd från fastighetsägaren. Men det är sällan ett problem, säger Jan Jörnmark.

Vi undviker att trampa i vatten­pölarna tack vare dagsljuset som läcker in från stationens öppna sida. Frånsett smutsiga lysrör och trästaket runt öppningarna i golvet är omgivningen helt gjord i betong. Detta är ett skal, stommen till en aldrig förverkligad tunnelbanestation.

1968 föreslog den statliga Järva­fältsdelegationen byggandet av en ”teknisk institutionsstad” i skogen sydöst om nuvarande Kista. Man ville skapa ett område för alla statliga verk och institutioner.

Kymlinge skulle bli den renodlade myndighetsstaden, modernistisk och funktionell, med gator dragna i symmetriska rutnät.

När tunnelbanans blå linje skapades byggde man grunden till en station. Men andra politiska vindar hade redan börjat blåsa. Regeringen utlokaliserade många myndigheter till resten av landet, och trots ett flertal andra visioner för Kymlinge står hållplatsen fortfarande öde.

Anledningen? Grönlingen, en taggig liten sötvattensfisk som ­lever här i skogen och som finns med på EU:s lista över utrotningshotade arter. Nu letar sig björkplantor upp mellan ­plattorna på perrongen. ­Väggarna är smuts­iga och prydda av klotter.

–Om det här inte är en över­given plats, då vet jag inte vad som är det, skrattar Jan Jörnmark.

Han tror att vurmen för det förfallna kan ha ett samband med att samhället blivit så rent och snyggt, att illa underhållna hus blivit en ovanlig syn.

Sven Olov Karlsson kallar trenden ”en blindtarm på intresset för arkitektur och heminredning”.

De får medhåll av Robert Willim. Han forskar i etnologi på Lunds universitet och kommer snart ut med en bok om det han kallar industrial cool – västvärldens estetisering av äldre tillverkningsindustri.

–Vi omges av makeover­program och ett stort fokus på formgivning. Men parallellt med allt detta har det växt fram en ­estetisering av förfallet. Människor ser en spänning i gamla hus, där korrosionen har bildat mönster och naturen börjar ta tillbaka miljön, säger han.

Robert Willim menar att detta är exotiserande, även om det kan upplevas som ett sökande efter något autentiskt. De som utforskar övergivna fabriker har sällan tidigare erfarenheter från miljön de undersöker. Platsen kan skapa associationer till historien, men lika gärna till fiktiva världar, ­påpekar han.

Jan Jörnmark talar istället om ett ”gemensamt svenskt minne”. Han berättar att han tillbringar ­mycket tid på ett urban exploration-­forum. På sistone har han upptäckt att många av användarna inte är de ungdomar som han ­tidigare trott, utan medelålders fotografer, läkare och bilbärgare.

–Förhoppningsvis har jag gett urban exploration en ökad legitimitet. Även om du inte har en ­relation till just det bostads­område i Laxå som jag besöker, så har du varit någonstans som är ganska likt. Det är klart att det ­intresserar vuxna människor.

Adam Svanell

08-13 50 00

noje@svd.se

Fler artiklar