En egen sanning

Sofia Rapp Johansson kommer rusande utanför Hudiksvalls järnvägsstation. Hon fastnade i en telefonintervju och har nu fått skynda sig till mötet med oss.

Hennes hund Teo gnyr allt vad han orkar i bagageutrymmet när hon svänger ut från centrum i sin vita Saab. Föraren, som bara har haft körkort i ett år, ropar ”Iiiiiiiihhh!” när bilen slirar i halvfrusna snöslaskspår och berättar sedan att hon just nu går en skrivarlinje på folkhögskola.

–Jag ska lära mig bli författare, säger hon och skrattar.

Det är svårt att förstå att det är samma tjej som styr bilen i snömodden som har skrivit diktsamlingen Silverfisken och romanen Tills skulderbladen blivit vingar.

I Silverfisken, som belönades med debutpriset Katapultpriset förra året, beskriver hon i rytmisk prosa de övergrepp hennes pappa utsatte henne för redan när hon gick i blöjor. Hon väjer inte för något utan berättar om faderns ”grakuk” som tränger in i hennes barnkropp, sprutar på hennes ”svällda vällingmage” , tvingas in i hennes mun tills hon spyr, ger henne infektioner i ”kissen” och får hennes blygdläppar att blöda.

I nya Tills skulderbladen blivit vingar berättar hon om vad som hände efteråt, när hon och de tre syskonen hamnade hos olika fosterfamiljer.

Snön som gnistrar bländande i den starka solen knarrar när hon bromsar in framför en vit herrgårdsliknande byggnad med blåa knutar.

–Hej Fia! ropar två kvinnor på verandan.

Vi har kommit till behandlingshemmet Nianfors där hon var under tre år och fortfarande hälsar på ibland. Hon brukar ta journalister hit, ”det känns bättre än hemma”. Det var också hit socialen körde henne 2004.

Medan diktsamlingen bara handlade om övergreppen handlar den nya romanen mer om hur dåliga fosterhem kan vara. Efter att Sofia Rapp Johansson har visat sitt gamla rum, bryggt en kanna kaffe och sjunkit ned i en ljusbrun skinnsoffa i allrummet på bottenplanet, konstaterar hon att de flesta nog inte vet att det fungerar så illa.

–Kollen som ska göras av fosterhemmen görs sällan. Det kan inte ha skett i några av de familjer jag kom till. Att det var så är ingenting att älta. Men att det fortfarande är så kan göra mig jätteförbannad.

Det sker övergrepp i varje familj i boken. Var det så hemskt?

–Ja, mina syskon hade samma erfarenheter i sina fosterhem och missbrukande föräldrar som har varit här på behandlingshemmet har berättat att deras barn råkar ut för det nu.

När man läserhennes böcker är det lätt att bli rosenrasande, inte bara på fadern och fosterpapporna, utan på alla vuxna som inte förstår vad hon och hennes syskon utsätts för. Hon berättar att hon ofta får frågan: ”Fanns det ingen du kände förtroende för?”

–Vuxna människor var inte att lita på! Visst, vi hade ju lärt oss av mamma och pappa att vi skulle akta oss för polisen och soc. Men soc skjutsade oss bara till olika hem, det var inga man etablerade någon kontakt med.

Även om hon gärna skulle se att man började diskutera hur fosterhemsplaceringar går till påpekar hon att romanen framför allt är en kärleksförklaring till hennes mamma. Vad modern än gör mot Fija, som hon kallar sig i romanen, längtar hon alltid efter henne och gör allt för att få komma tillbaka till henne. Men mamman sviker gång på gång.

–Jag älskade min mamma, så var det bara. Alla barn har väl ett speciellt band till sina föräldrar, även om de gör fel. Sedan ville jag nog tro att mamma inte visste vad som hände.

Men det gjorde hon?

–Ja... Ibland kommer det väl en liten sekund av att jag är arg på henne. Men det försvinner fort. Mamma var inte som mammor ska vara. Jo, när hon rökte hasch så kunde hon vara bullmamma. Hon var min bästa kompis och klarade sig inte utan mig, jag hade ansvar för henne. Som att jag gav henne en återställare och Treo när hon var bakis, köpte cigg till henne och höll vakt i affären när hon gjorde bryt.

Nu är mamman död sedan snart tio år. Hon blev aldrig nykter, förklarar hennes dotter och drar i sitt ljusa stubb som om det skulle kunna göra det längre. Hon dog på ett av alla härbärgen. Samtidigt som det var traumatiskt kände Sofia Rapp Johansson efter ett tag en viss lättnad.

–Jag hade i hela mitt 20-åriga liv gått och oroat mig för henne, oroat mig för om hon levde och letat efter henne i kvartar. När hon dog hade jag henne på plats.

Så klingar en klocka utanför dörren. Under lunchen berättar hennes kontaktperson Gunilla att bokhandeln inne i Hudiksvall skyltar stort med hennes bok. Författaren själv fortsätter att äta och säger att hon inte bryr sig.

När hon har sjunkit ner i soffan igen och grinat illa åt kaffet som blivit kallt frågar jag hur det känns att berätta om allt – för ännu en journalist.

–Jag svarar på dina frågor och kan nog verka lite naiv. Folk förväntar sig nog att man ska sitta och snörvla när man berättar. Men jag kan inte leva i det hela tiden! Då skulle jag gå under. Fast ibland slår det mig att det faktiskt är mig det handlar om och då blir jag berörd.

Vad känns jobbigt att prata om? Hon tittar ut, ner mot den snötäckta sjön Nian, och säger lågt: Pappa.

–Han är jätte-jätte-jättesjuk. När första boken kom ut sa han ”Du kommer att få mig mördad”. I nästa stund kan han stolt säga: ”Det är tack vare mig den här boken har kommit till”.

Fadern anmäldes av andra, men hon och hennes syskon nekade.

Tills skulderbladen blivit vingar slutar när Fija är nio år. Efter det blev det ännu ett fosterhem. Där var Sofia Rapp Johansson kvar tills hon fyllde 17. Under de åren gick hon allt djupare in i missbruk och kom dessutom på att hon kunde ta betalt när män hade sex med henne.

Det var först när hon som 24-åring hamnade här på Nianfors som hon började berätta om barndomen.

–Jag bodde i den sista fosterfamiljen tills jag var 17 och var väldigt rädd för dem. Dessutom var det bara missbruk, missbruk, missbruk... Jag hade inte tid att tycka synd om mig själv.

Men hur vetman att det är fel med övergrepp när man alltid har utsatts för det? Det förstod hon inte förrän hon kom hit, blev nykter och började tycka om sig själv.

–Visst man pratade ju om det i skolan, om barn som blev utsatta. Men jag tänkte att det inte räknades när det var på mig. Jag hade ju gjort mig förtjänt av det.

Första tiden på behandlingshemmet gick hon mest och väntade på att smita in till Hudiksvall och supa. Men så gick veckorna och så småningom kom hon på att det var skönt att vakna och inte vara bakfull.

–Efter ett tag insåg jag att jag inte ville tillbaka.

Det var också här, på det lilla kontoret en trappa upp, som Silverfisken kom till. Hon har alltid skrivit. Eller i alla fall sedan hon – ganska sent – lärde sig det.

Hon gick in i skrivandet så mycket att personalen fick begränsa det för att hon skulle ha tid att jobba med sitt missbruk. Men hon fortsatte i smyg.

–Jag tror att jag behöver skriva om det för att gå igenom det som vuxen – och ta hand om lilla Fia som psykologerna skulle säga.

Det var en tjej på behandlingshemmet som själv drömde om att bli författare som tipsade henne om att skicka in till ett förlag.

–Jag hade inte räknat med att det skulle antas. Jag skickade mest in för att få tyst på den där tjejen, säger hon och ler.

Hur känns det att alla nu kan läsa din berättelse?

–Jag har inte tänkt så mycket på det, men det var jobbigt i början. När jag skulle kasta soporna kunde granntanterna komma ut och säga: ”Jag har läst om dig och sett dig på tv och då grinade jag och kom att tänka på…” och sedan fick man höra hela deras liv.

–Jag hade ingen lust att vara hela samhällets terapeut! Jag vet inte om de tror att det lindrar min smärta när de berättar att de har haft det illa, säger hon och reser sig ännu en gång för att Teo skäller utanför.

När hon kommer in med sin snöblöta fyrbenta vän konstaterar hon att det var som om grannarna tänkte att hon fortfarande var liten.

–Jag tycker inte att det är så kul att folk tycker synd om mig – nu . Det är liksom 20 år för sent.

Har du tvekat inför att alla ska känna till vad som har hänt dig?

–Nej, det skulle kännas som att fortsätta hålla tyst. Och någon annan stil än rakt på sak kan jag inte. Det är därför jag utbildar mig. Ändå tycker jag att jag nästan förskönat vissa saker.

Ser du böckerna som en hämnd?

–Inte för fem spänn! Däremot är de ett sätt för mig att tala om hur jag kände det från mitt håll. För det finns ju en massa antecknat i journalerna om vad familjehemmen sa. Nu kommer det en sanning till.

En annan sanning verkar vara att hon mår ganska bra idag. Hon säger att hon har ett fungerande liv och att det är viktigt att ha mål i livet. Förra årets mål – att ta körkort, skriva klart boken och att bli Friskis & Svettis-instruktör – är ersatta av att vara med i Melodifestivalen och att åka Vasaloppet.

Och på frågan om vad hon tror att hon gör om tio år lyser hon upp.

–Åh, då har jag nog en gedigen sångkarriär bakom mig, bor i ett stort hus och är gift med en snickare. Och så har vi två hästar och kor och höns och några får till Teo. Och så ska vi just ta emot vårt första fosterbarn.

Dessutom har de nog en hel hylla med böcker av Sofia Rapp Johansson. Hon har redan lämnat in en tredje till förlaget, Pulsfabriken som handlar om när hon blev Friskisledare. Hon har gått från att tycka att Friskis & Svettis är det töntigaste som finns till att hon måste stå i mitten och leda andra.

–Ångesten jag hade haft i magen sedan jag föddes försvann för ett litet tag när jag gick på passen.

Hon har en fjärde bok på gång, berättar hon när solen har gått längre ned bland granarna och vi sitter i bilen igen. Hon hade först tänkt en deckare. ”Man har ju förstått att det är där pengarna finns.” Men det blir istället en bok om hur det är att fira 18-årsdagen på psykakuten.

–Man får väl acceptera det. Fast någon gång måste det väl vara slut med historier om mig själv.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg