Elins historia en smocka i magen

Egentligen skulle jag skriva om hur skämsroligt det är när trivselgurun Skavlans gäster kollar in varandra. Lena Endres blick när hon tittar på en spirituell och strålande Liv Ullmann.

För att inte tala om fioljunioren Alexander Rybaks ogenerade stirrande på Lena Endre. Han blev så betagen att han avbröt en uppeldad Garri Kasparov för att ge Endre en komplimang. Skavlan verkade lättad över avbrottet från Kasparovs politik, men att Rybak ser ut som Bambi räddar honom inte från att framstå som en strandraggare.

Dock kan jag inte fördjupa mig i Skavlan, för i söndags fick jag en smocka i magen av P1:s nya dokumentärserie Generation Z. Första avsnittet heter Mitt sorgliga liv, titeln kommer från hur en 13-årig tjej som kallas Elin beskrivit sin tillvaro. Generation Z tänker ta upp samhälleliga problem och orättvisor som drabbar unga, och ni bör genast gå in på Sveriges Radios webb och lyssna på det.

För Elin lever inte längre. En morgon i april förra året hittades hon död. Hon hade hängt sig i en tall en bit från det behandlingshem där hon placerats av socialtjänsten. Generation Z berättar historien om Elins alldeles för korta liv. Genom kronologi, intervjuer med hennes familj och socialtjänsten tecknas en bild av en flicka som blivit misshandlad under hela sin uppväxt utan att någon enda ingripit.

Sex år gammal säger Elin att hon inte vill leva längre. Personalen på hennes dagis vittnar om att hon förändrats, och det visar sig att hon utsatts för sexuella övergrepp. Elin blir placerad i familjehem, men det ska visa sig vara bara början på en uppväxt kantad av såväl psykisk som fysisk misshandel. Och för den delen, byråkratisk misshandel. Vad är straffsatsen på det brottet – att från myndighetshåll strunta i att göra ordentliga utredningar, att leka klipp och klistra med utlåtanden som gäller ett barns framtid?

I familjehemmet blir Elin kallad för jävla apa, tvingas sova utan täcke och får frukosten indragen. Hon längtar efter sin mamma, men skickas vidare till nya familjehem, nya skolor, bort från syskonen. Om socialtjänstens representanter säger Elins lillebror: Det är ingen idé att prata med dem när de lyssnar så dåligt.

Insprängt i denna berättelse om hur ett välfärdsland som Sverige totalt misslyckas med att hjälpa ett barn, läser en flickröst delar ur Elins allt mer desperata dagbok. Det är förkrossande. Till och med en typisk radioredaktionsidé som att låta poeten Daniel Boyacioglu läsa en egenskriven dikt om Elin leder fram till det föga trösterika: Bortglömd och begraven, långt innan hon är satt i jord. Vi behöver påminnelser.