Elie Wiesel blandar bort korten

Elie. Jag skriver detta öppna brev till Dig i Din egenskap som en av Förintelsens överlevande. Som Du kanske minns, vi har mötts någon gång, tillhör även jag Förintelsens överlevande. Våra minnen av Förintelsen är givetvis olika och unika, liksom de siffror som brändes in i vårt kött vid ankomsten till Auschwitz. Din Förintelse är en annan än Imre Kertész, och i "Schindlers list", Spielbergs kitschiga Förintelseepos, kan i varje fall inte jag återfinna "min" Förintelse.
Men, och det är pudelns kärna, när Du i olika sammanhang håller offentliga anföranden eller skriver artiklar, så lyssnar man på Dig med högaktning, även om ämnet Du talar om inte är Förintelsen utan fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, fred i största allmänhet, eller något annat. Ditt förflutna ger Dina ord en särskild tyngd i olika frågor, en tyngd de, enligt min åsikt, inte förtjänar.

Låt mig belysa mitt påstående med hänvisning till Ditt senaste inlägg i The Herald Tribune (22/8). Du skriver där om Israels uttåg från
Gazaremsan och evakueringen av bosättarna. Jag är säker på att Du inte hade någonting med rubriksättningen av ditt alster att göra, det brukar man inte ha, å andra sidan kan jag förstå den redaktör som, efter läsning av Din artikel, satte följande pinsamma rubrik: "The dispossessed" (De fördrivna). Den stämmer i alla fall överens med Ditt tårdrypande kväde över de "fördrivna" israeliska ockupanternas hårda öde. Det är dem Du skriver om. Bilderna från deras evakuering är "...hjärtslitande. Några av dem är outhärdliga. Arga män, gråtande kvinnor. Barn som leds i väg till fots eller i någon soldats armar som själv inte kan låta bli att gråta. Låt oss inte glömma, dessa män och kvinnor har levt i Gaza i 38 år..." förmanar du.
Du fortsätter med ett citat till som ger läsaren bilden av vad Du upplever inför dessa människospillror som tvingas "att ta sina heliga och värdefulla ägodelar, sina minnen och böner, sina drömmar och döda för att leta efter en säng att sova i, ett bord att äta vid, ett nytt hem, en framtid bland främlingar." Här, Elie Wiesel, blottar Du Din bottenlösa okunnighet.

De israeliska myndigheterna överöste de "fördrivna" i god tid med olika anbud när det gäller bostad. De erbjöd jättefina morötter åt dem som var redo att lämna Gazaremsan frivilligt, men myndigheterna hotade också med käppen: om bosättarna inte ville ta emot den flytthjälp som erbjuds - de skulle inte ens behöva packa själva - om de gjorde direkt motstånd, ja då skulle deras mycket generösa ersättning skäras ner.

Och Elie Wiesel, vad menar Du med att "en framtid bland främlingar" nu väntar Gazaremsans ockupanter? Så vitt jag förstår så är det nu de skall komma hem. Hem till Israel. Tills nu har de bott granne med en av världens största dynghögar. I decennier har Gazaremsans överbefolkade, stinkade flyktingläger funnits just om hörnan från bosättarnas vitkalkade, prydliga små villor med röda tak; det har inte föranlett några klagomål, vare sig från bosättarna eller från Dig. Däremot vet bosättarna att ingen aldrig så
generös myndighet kan ge dem en bostad som tillnärmelsevis liknar den de fick lämna. En sådan nätt liten villa med trädgård skulle kosta miljoner i själva Israel.
Vad är det då Du vill, förutom att hålla en klagosång över "the dispossessed"? Jo, vad som saknas, skriver Du, är "en kollektiv gest som borde ha gjorts av palestinierna, men som inte gjordes". Det sägs inte exakt vilken gest Du hade förväntat Dig, däremot framgår det klart och tydligt vad palestinierna inte skulle ha gjort. Konfronterade (i tv) med sina forna ockupanters, de "evakuerades" (i Ditt språkbruk) tårar och lidanden skulle, menar Du, "palestinierna snarare ha dämpat ner sin glädje och stolthet, i stället för att hålla militära parader där maskerade stridsmän avlossar sina maskingevär i luften som om de firade en stor seger vunnen på slagfältet".
Men se, det gjorde inte dessa förhärdade palestinier.

Man kanske blir sådan efter årtionden av förnedring och en ockupation som ständigt hotar att brutalisera och avhumanisera bägge parter.
Inte alltid, inte hos alla, men allt för ofta.
När det gäller israelernas behandling av palestinierna brukar kritikerna, med ett gudsnådeligt leende, framföra argumentet: Ja men judarna, som har lidit så mycket genom historien, de kan väl ändå inte bära sig åt så här mot ett annat folk! Somliga kan och somliga kan inte, och ytterligare några väljer att sluta ögonen och bortse från allt som skulle kunna rubba deras färdiga bilder. Själv brukar jag besvara ovanstående fråga med en motfråga: Vet du hur många barnmisshandlare som själva blev misshandlade som barn? Svar: nästan alla. Lidandet förädlar inte, det måste inte alltid förråa, men det bör inte osynliggöras.
Vad Du Elie Wiesel gör är att blanda bort korten, ockupanten blir den evakuerade, de som fördrev blir de fördrivna, på det viset blir det lättare att kräva storsinthet - av palestinierna!

Cordelia Edvardson

cordelia.edvardson@svd.se

Fler artiklar