Mjukt grå dagar som den här är Göteborgs hamn knappt synlig från staden. Inte förrän man har korsat den lastbilsdånande väg som skär av stad från vatten, gått förbi parkeringarna, färjeterminalen, ännu fler parkeringar, ett idyllrenoverat stugkvarter med tillhörande fiskrestaurang – och kommit till kulturhuset Röda Sten framträder de dämpade silhuetterna av lyftkranar, oljecisterner och containrar.

Där ute lossas och lastas, i volymordning, olja, varucontainrar, skogsprodukter, stål och bilar.

Musik? Nej. Inte längre.

Göteborgs hamn är Sveriges största, staden vår mesta hamnstad. Som sådan har den en för hamnstäder typisk tradition av att fungera som en levande musikalisk mötesplats. I hamnstäder, där sjömän passerade och emigranter slog sig ned – och, inte minst, där människor ofrivilligt hamnade på grund av krig och slavhandel – möttes, stöttes och blöttes kulturer och musikstilar mot varand­ra. Även den som inte fått med sig något hade sångerna, danserna hemifrån.

Långsamt, stötvis, mortlade tidens hand samman skilda uttryck till nya genrer: blues i New Orleans, fado i Lissabon, rai i Oran, reggae i Kingston, tango i Buenos Aires, rebetika i Pireus, och så vidare.

I Göteborg handlade det – vid sidan av att staden fungerade som en inkörsport för tango, jazz och brittisk pop till Sverige – om sjömansvisor. I början av 1900-talet vävde Evert Taube, som växte upp på Vinga fyrplats utanför Göteborg, ihop brittiska ballader med västkustens sjömanssånger och sedermera också intryck från vistelserna i Argentina.

Sedan dundrade 1900-talet loss på allvar. Fartygen blev större, mer djupgående, containerlastade. Utrymmeskrävande. I mitten av förra seklet lämnade hamnen centrum.

Men dess arv lever vidare.

Den romantiska bilden av sjöfart och sjömän, friheten, äventyren, den tillfällighet som den blåvita matrosuniformen signalerar, är en envis kulturell kliché över huvud taget. I Göteborg är den extra närvarande. Den sjömanskostym som Henrik Berggren bar när Broder Daniel stjärnögt drömde bort sina dagar i mitten av 1990-talet gjorde bandets trummis Håkan Hellström några år senare till sin genom att gjuta ny energi i den: ut överbord med undergångsromantiken, in med sprudlande kärleksförklaringar till ”Gullbergs kaj paradis”, Evert Taube och brasiliansk samba.

Skalar man av sjömanskostymen finns fler nautiskt orienterade exempel i trakten, från den Tjörnbaserade producenten Björn Olssons ”skaldjurssvit” via Patrik Torssons sjöfartselectronica till The Embassys seglarestetiska stilpop.

Ni ser, precis som förr: då kvinnor fick ta plats i hamnkvarteren som horor, fiskmånglerskor och, möjligtvis, i en musikalisk roll som skillingtryckssjungande döttrar och fruar till de frånvarande männen – handlar det om män, män, män, män och deras relation till havet. Sjömän.

Det gäller även för den våg av balearisk pop, influerad av brittisk klubbmusik från slutet av 80-talet, som i och med manliga, elektroniska duor som The Tough Alliance, The Studio, Boat Club och Air France har kommit från Göteborg det senaste året. De ”tropical needs” som Studio sjunger om, den havsburna längtan söderut, kärleken till percussion, vågskvalp, måsskrin och oljiga rytmer har inte någon samtida motsvarighet vare sig i Sverige eller utomlands. Den tycks ha vuxit fram i en liten krets som, medan solen har gått ner över Röda Sten, har drömt sig bort och i väg. ­Fibes Oh Fibes var också där, men valde att slå in på en delvis annan väg genom att göra solnedgångsromantiken i sig till sin konst. Och genrenamnet till trots trivs sexmannabandets lödiga yacht rock egentligen bättre i full fart framåt på en bred motorväg mitt i USA än i marin miljö.

Det gör inte Boat Club.

I fjol promenerade Andreas Christakis och Magnus Wahlström, dag efter dag, utmed kajen vid Röda Sten. Det var där, ”med lyxbåtar på ena sidan vattnet och Hisingen på den andra”, som de fick klart för sig hur Boat Club ska låta. Drömskt. Eskapistiskt – men ofrånkomligen förankrat i Göteborg.

–Charmen med att drömma är ju att vara kvar i eländet. Det är ingen poäng i att drömma på Ibiza, säger Magnus Wahlström, när vi ses på ett kulturmiljömässigt fik inne i stan.

Duons första släpp var en singel, Warmer climes, på ett brittiskt bolag. I dagarna kommer en ep på Göteborgsbaserade Luxury. Rätt typiskt: det är inte bara arkitekturen som är ett brittiskt arv i Lilla London. Det musikaliska inflytandet från Storbritannien har – från Evert Taubes sjömansvisor, via 60-talets popvåg som slog först och hårdast mot västkusten – varit mer påtagligt i Göteborg än andra delar av Sverige.

–Min mamma har en otroligt stark relation till England. Det är ett arv som jag har vuxit upp med, de brittiska popbanden. Min storasyster har också varit mycket där, under Manchesteråren. Det är lite roligt, nu ger Göteborg tillbaka till England, det som sker här är ju en revival på deras klubbscen, säger Andreas Christakis.

Han funderar vidare:

–Det sydeuropeiska Medelhavssoundet, det handlar ju om vad britterna längtade till, och vad de längtade bort ifrån. Vi har inte det hårda, brittiska gängkulturklimatet här. Det är råare där. Om man ska vara självkritisk romantiserar vi väl indirekt det.

Brittisk gängkultur, från mods till fotbollshuliganer, har onekligen varit imagemässigt viktig för det i staden tongivande skivbolaget och klubbarrangörerna Service. ”Serviceeran”, som inleddes för drygt fem år sedan, har ”som fenomen och med förgreningar” haft en kreativt smittsam effekt på Boat Club.

–Hur mycket vi än drömmer är det svårt att komma ifrån att vi är från Göteborg, som Magnus Wahlström uttrycker det.

Eric Berglund och Henning Fürst i The Tough Alliance, som tidigare låg på just Service men numera driver det egna bolaget Sincerely Yours, kommenterar i ett mejl de gemensamma nämnarna för band från staden.

–Det finns ju knappast något ämne i luften i Masthugget som har framkallat dessa ”tropical needs” hos just oss, skriver de.

–Vi har varit väldigt goda vänner med Studio i några år och har väl utvecklat det där tillsammans.

I höstas släppte Tough Alliance albumet Escaping your ambitions, som inleds med Setting sail och lägger till 37 upptäcktsrika seglatsminuter senare med The lagoon. I dagarna kom en ny skiva, A new chance. I samband med den har duon för första gången gjort intervjuer på allvar. Den imaginära flykten från allt är över, åtminstone för stunden. Men grundinställningen är sig lik.

–Det känns som att längtan efter något annat är närvarande i allt vi gör. Den representeras på en mängd olika sätt, från hur vi framträder till specifika ljud. Det handlar om något mycket djupare än estetik och geografi.

Även en stad är ju så mycket mer än sin geografi. Sin självbild till exempel. Har man svårt för räkor, Avenyn, goa gubbar, citrusfräsch sportighet och naturlig solbränna finns det mycket att göra upp med – eller fly undan – i Göteborg. Som vid sidan av landets största hamnstad ju också är vår största småstad. Till skillnad från i Stockholm – som i och med sina storstads­aspirationer lider av viss självtillräcklighet – är det därför legitimt för den som vill något annat i Göteborg att blicka ut, åt alla håll, för att hitta ett sammanhang.

Det är kanske ändå så att geografin ändå spelar in även där, genom att ge intryck av att det är närmare i väg.

–Här ser man hela tiden båtar som rör sig, som lämnar staden. Om man jämför med Uppsala – hela staden ligger på en åker. Den tar inga intryck annat än av sin egen kärna. Den behöver vädras!, säger Joel Karlsson och rycker ett nygrönt grässtrå från backen han sitter på.

Tillsammans med Henrik Markstedt, även han före detta upplänning, och sedan mer nyligen även Elisabet Sjögren – som emellertid befinner sig hemma i Ängelholm för dagen – utgör han Air France. De debuterade i september 2006 med ep:n On trade winds på Sincerely Yours. Inspelad i Göteborgsstadsdelen Johanneberg utspelar den sig i bandets föreställningsvärld i en fyr, där fönstren är sönder och ljuden från havet, fiskmåsarna, vågorna, tränger in genom de trasiga rutorna.

–Många som lyssnar på vår musik tror att vi längtar bort, men det är inte riktigt så. Beach party är mer än något annat en hyllning till alla fester i skärgården, även om den låter som ett party i Karibien, säger Joel Karlsson.

–Jag har suttit på hur många fester som helst i skärgården och pekat: där ligger USA, där ligger... Det är den bästa känslan som finns.

Henrik Markstedt fyller i:

–Eskapism handlar om att fly från sina problem – inte om att flytta.