Dialogen är det stora problemet

I veckan hade två svenska deckarserier premiär eller nypremiär. I fredagens krönika skrev Lena Andersson om den taffliga dialogen i Maria Wern (TV4, tisdagar). Även i Höök (SVT1, torsdagar) är dialogen ett problem. Finns det verk­ligen inga arbetskamrater som har ett avspänt förhållande till varandra? Måste alla tala som om de sitter på nålar? Är öppen antagonism ­eller mer dolda reservationer de enda tänkbara relationerna på en svensk polisstation?

Ett annat problem som har med dialogen att göra är dialekten. Jag förstår inte vitsen med att placera en deckare på Gotland eller i övre Norrland om miljöförankringen i stort sett bara signaleras av spridda turistvyer. De enda som talade något som påminde om gotländska i det förs­ta avsnittet av Maria Wern var antingen isolerade på lasarettet i Visby eller så talade de i ett munskydd eller utanför bild. Det är lika illa i Höök.

Annars är historierna bättre i Höök. Jag har ­kunnat se de fyra första avsnitten av serien. De innehåller dramatiskt förtätade intriger även om en del panoreringar och närbilder är kliniskt fria från det betydelsetillskott som kunde motiverat dem. Som vanligt undrar jag också över det eviga halvdunklet i svenska deckare. Inte undra på att poliserna ofta famlar i mörkret.

Jag uppskattar dock att Höök baseras på ­originalmanus. Det innebär att vi får historier skrivna direkt för tv, vilket är en fördel jämfört med intriger som stammar från en usel roman. Dåliga böcker blir sällan bra tv.

Veckans viktigaste seriestart var den ryska tv-dramatiseringen av Aleksandr Solzjenitsyns roman Den första kretsen, med manus av Solzjenitsyn själv (SVT24, fredagar). Serien introducerades föredömligt av Stig Fredrikson. Vi fick också se dennes intervju med Solzjenitsyn kort innan författarens död.

Tempot var dröjande. Varje replik, varje min, varje situation fick tid att utvecklas, att sätta sig. Varje rörelse laddades av betydelse. Det är storslagen tv-dramatik, men också väsentlig i ett läge där vi inte ens kan förutsätta att blivande lärare känner till Stalintidens terror. Det är dock synd att serien förpassats till sidokanalen SVT24. Den borde naturligtvis sändas i någon av SVT:s huvudkanaler. I fredags visade SVT1 Doobidoo och två förhållandevis mediokra filmer. ­Kunde inte Den första kretsen trängas in i ett sådant utbud?