Det våras för överklassen

Förra året var det arbetarklassen som fick utrymme, bland annat i Augustprisvinnaren Svinalängorna av Susanna Alakoski.
I vår har man studsat upp till socialgrupp ett. Det händer inte så ofta. Anette Kullenbergs bok Överklassen i Sverige som kom 1974 och hennes Urp! sa överklassen från 1995 är några av de relativt få tillfällen då den har diskuterats.
Inte bara i olika kulturutryck, utan också inom forskningen har det varit dämpat. Enligt Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, har det till viss del berott på att eliten inte vill bli undersökt.
– Kanske är de rädda för att det skulle kunna användas som bränsle i en politisk diskussion.

I en av vårens mest uppmärksammade svenska debutfilmer, Darling, möter tittaren den kyliga överklasstjejen Eva.
– Jag tyckte att överklassen var lite outnyttjad mark och det är man ju alltid på jakt efter, säger regissören och manusförfattaren Johan Kling.
I filmen Gangster, som har premiär i april, möter Stockholms societet den kriminella världen.
– I Darling handlar det om samhällskritik. Vår film är mer en saga, säger Steve Aalam, som står för regi och manus.
– Att vi valde överklassmiljön beror bland annat på att vi har kontor på Hamngatan nära Stureplan. Men det främsta skälet var att jag ville att killen skulle bo i ett slott och det gör man ju inte om man inte är överklass.
Även på teatern hittar man överklassen. Bland annat i Alexander Mørk-Eidems uppsättning av Djungelboken på Stockholms stadsteater. Stureplansbratsen Noppe och Joppe får publiken att kikna av skratt.
Och i Överklass – en bok om klass och identitet har författaren, journalisten och SvD-kolumnisten Susanna Popova intervjuat tio personer om hur det är att tillhöra överklassen i dag.
Hon fick idén efter att ha stött på en person som kallade Sverige ”ett snobbigt klassamhälle”. När hon tänkte på det började hon se tydliga tecken.
– Det slog mig att det är en konstig tystnad kring att det faktiskt finns en överklass. Om man pratar om den är det ju i termer om att den borde försvinna.

Få är förvånade över att det övre skiktet börjar synas just nu. Det är högkonjunktur och många har mycket pengar.
– Ojämlikheten har ökat markant i Sverige och det finns nog ett ökat behov att kulturellt reflektera över vad det innebär, säger Stefan Svallfors.
En vanlig uppfattning är också att överklassen tas upp på ett allt mer glorifierande sätt, även om exempelvis Darling väl är ett undantag.
Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen där bland annat tankesmedjan Agora och samhälls- och kulturtidskriften Arena ingår och som själv nyligen slog fast på sin blogg att överklassen syns igen, tar lyx-livsstilsmagasinet Stureplan som exempel.
– Det är svårt att tänka sig en sådan tidskrift under den ekonomiska krisen i mitten av 90-talet.
Johan Kling är inne på samma linje och upplever att det i dag är mer okej att visa att man har mycket pengar.
– Tidigare skulle man skämmas för det. Nu breder man ut sig. Det står stora land cruisers parkerade utanför Ica Esplanad medan folk går in och köper färdighackad lök i påse. Det är lite mer osympatiskt. Det var roligare på 1970-talet när överklassen satt i sina ärvda lodenrockar och gnällde över skattetrycket.

Socialantropologen Fanny Ambjörnsson tycker det är positivt att även den översta klassen har kommit upp på agendan.
– Det är alltid bra att man pratar klass. Det gör att man uppmärksammar skillnaderna i samhället.
Men hon är tveksam till vart det leder den här gången.
– I mediernas rapportering beskrivs sådana som Paris Hilton som vilka som helst. Som några man kan identifiera sig med trots att de har så mycket pengar. I stället för att man kritiskt granskar dem och tänker ”ett sådant samhälle vill vi inte ha” blir de bara en del av kändisvurmen. Då har det nog inte så stor politisk förändringspotential.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg