Du är här:
SvD.se
Kultur & Nöje
Nyheter
Därför kan jag inte blogga

Därför kan jag inte blogga

Publicerad: 12 augusti 2005, 05.30. Senast ändrad: 12 oktober 2007, 04.23

Åh, alla dessa obesvarade mail som undrar när jag ska börja blogga. Det hela är mycket enkelt. Jag är inte kapabel att ansluta mig till den maniska mur av samhörighet, den uttalade vi-mot-dem-attityden, och den villkorslösa kärlek bloggarna känner för varandra.

Det som fascinerar mig mest efter att ha följt mängder av bloggar alldeles för länge och ofta - och vadat genom desto fler sedan bloggportalen.se föddes - är hur det har utvecklats en speciell bloggton. En naivistisk tro på en ny slags uppriktighet; en direkthet och ödmjukhet som ska skilja bloggarens hederliga intentioner från, säg, den traditionellt självgoda och hårt positionerade dagstidningskrönikören. Endast i bloggosfären kan vi lära känna Riktiga Människor i all sin anskrämliga nakenhet.

Allting bra föds ur en motreaktion, även om man måste fabricera en fiende. Det är alltid ett lika lysande försäljningsargument. Men redan våren 1607 skrev en William Shakespeare i Gutenberg-bloggen något som präglat allt som någonsin skrivits för att
läsas av någon annan; All the world is a stage.
Mest underhållande är det att följa enskilda bloggars utveckling från älskvärd lekstuga till renodlad platsannons. Oavsett om det är den etablerade veckotidningsredaktören - "onsdag. Laxsallad till lunch. Älskade med P. Mycket skönt. P är en skicklig älskare." - som drömmer om ett omedelbart utnämnande till kulturattaché i Washington eller den entusiastiska popfanatikern vars kärlek blommar ut i prematur bitterhet över utebliven bekräftelse - "Andra människor som älskar Hollertronix äcklar mig. Har de inget liv?". Allt under loppet av några få månader.
Det är rörande, nästan vackert. Och jag älskar det. Kanske av aningen fel anledningar, men jag älskar det likförbannat. Mina favoritbloggar får Lennart Nilssons foton av livets tillkomst att framstå som ytliga. Dock ytterst sällan på det sätt upphovspersonerna hade tänkt sig. Sanningen - det självutlämnande och nakna som skiljer Bloggen från Artikeln - finns ju endast mellan raderna.
Likt Frasier Crane är vi alla beredda att publicera våra sämsta karaktärsdrag för allmän beskådan. Precis som Frasier Crane väljer vi dem med allra största omsorg.

Därför blir den offentliga dagboken aldrig mer självutlämnande än en genomsnittlig Gram Parsons-recension eller valfritt Helen Fielding-kåseri om Bridget Jones. Alla laster, psykiska åkommor och sexuella brister är just så korrekt presenterade som tidsandan tillåter.
De bloggande skribenter jag verkligen respekterar och älskar på riktigt tänker jag förstås inte nämna här. De vill jag behålla för mig själv så länge jag kan.
Och, ja, den förra meningen var givetvis bara en livrädd omskrivning för "de kommer alldeles strax att stjäla mitt jobb".