Bruce fick Globen att lyfta

Bruce Springsteen kan fortfarande hetsa sin publik till stordåd när han vill, problemet är att han även vill spela merparten av låtarna från senaste skivan, The Rising. Det visade han i Paris i förra veckan och det visade han i Globen i går kväll.


Bruce Springsteen fick hela Globen att lyfta när han gick loss med låten Badlands i går kväll. Strax före konserten avslöjade Springsteen att han är tillbaka i Sverige med sitt E Street Band redan i sommar. Foto: Lars Pehrson

Mycket är sig alltså likt från Europapremiären. Ja, Bruce och E-Street Band är faktiskt uppe på scenen fem minuter tidigare i Stockholm, det vill säga 15 minuter över åtta. De startar upp med The Rising och Lonesome day.
I Paris tog det en halvtimme innan saker och ting började röra på sig. I Globen hann det gå hela fyrtiofem minuter. Visserligen är versionen av aftonens tredje låt, No surrender, vassare och mer energisk i Globen än den var i Frankrike. Men i gengäld är ljudet inget vidare i början av Stockholmsspelningen.

Sedan ändrade Bruce om i spellistan. Jackson cage och The Fuse fick ersätta Further on (up the road) och Darkness on the edge of town. I mina öron var det bytet sådär. The Fuse kunde vi klarat oss utan.
Waitin' on a sunny day känns däremot redan som en av de där låtarna som kommer att fungera långt efter att The Rising slutat vara Springsteens hjärtesak.
Publiken är med på noterna direkt och sjunger med så mycket den orkar och Bruce springer upp på rampen bakom scenen och hälsar för första gången på publiken som sitter där. Och när Badlands följer direkt efter håller taket på Globen att lyfta.
De tendenserna stävjas tyvärr direkt, för sedan är det dags för aftonens tråkigaste låt, Worlds apart.

Varför måste Springsteen slänga in den albatrossen? Jag kan inte hitta något bra svar. Det blir som en spann kallt vatten över skallen. Självklart hade det enda rätta varit att gå från Promised land till Badlands. Sedan är ju stämningen på topp. She's the one, som kommer härnäst, kanske inte är lika stark som Badlands, men den dödar inget.

Little Steven försvinner helt oannonserat i slutet av She's the one. Mary's place klinkar igång och Bruce börjar leta efter sin vapendragare. Men han har fått ett "internationellt problem", som Springsteen uttrycker det. Little Steven har helt enkelt kilat på dass.
Så långt så kul, men sedan sackar det hela av igen mot slutet.
Springsteen slår sig ensam ned vid Roy Bittans flygel i ett par nummer och som final i ordinarie set kommer så en tjusig, men inte så upphetsande, version av Into the fire.

I extranumret vaknar Bruce till liv igen, speciellt i lekfulla boogie-dängan Ramrod. Men det är så dags då. Alltför mycket svängningar upp och ned gör att konserten som helhet inte blir lika stark som de enskilda stunderna.

Stefan Malmqvist