Bloggmobben växer på nätet

Författarinnan Bodil Malmsten startade sin blogg på www.finistere.se i oktober 2004 för att hon behövde göra sig kvitt sitt överskott av material. Det var ett utmärkt sätt att publicera det utan de orimliga krav hon har på sina böcker, skriver hon från sitt hem i just Finistère, på Frankrikes västra spets. Det enda hon ångrar är att hon inte omedelbart blockerade möjligheten att kommentera inläggen.
– Jag började inte för ett ögonblick skriva blogg för att brevväxla. Jag vill inte lägga ner dyrbar tid på onödig vrede.

Påhoppen från särskilt en anonym läsare var mer irriterande än hotfulla. Hon är övertygad om att andra bloggare råkar betydligt värre ut. Och att de flesta av offren är kvinnor.
Det är en misstanke som får stöd av Helena Johansson från Jönköping. På Lipgloss Bitch (www.lipglossbitch.se) bloggar hon om smink. Hon fick nog av kränkande kommentarer och startade ett upprop. Under rubriken ”Vi har tröttnat” beskriver hon och en kollega hur mobbning, sexistiska påhopp och hot från anonyma avsändare blivit en del av den bloggande kvinnans vardag.

Johansson delar in kommentarerna hon drabbats av i tre kategorier. De med sexuellt innehåll. De som handlar om att hon är ytlig och puckad (och borde få sitt ansikte vanställt i en olycka för att lära sig att utseende inte är allt). Samt de som i all välmening handlar om att hon har osunda värderingar. En kombination av de tre brukar utgöra de grövsta angreppen.
– Ett av de mest obehagliga kom från en kvinna som inledde med att förklara att hon var feminist och sedan skrev att jag borde straffknullas, säger Johansson.

Genom söksajter som Google och Hitta.se är det i dag enkelt att snabbt kartlägga en aktiv internetanvändares vanor samt skaffa fram personuppgifter. Det är något som drabbat juriststudenten Karolina Lassbo (karolinalassbo.blogspot.com). Hon driver den omtalade modebloggen En glamourprinsessas dagbok (som SvD uppmärksammade den 24/1, 2006). Hon säger att hon lärt sig att stå ut med personangrepp och sexuella trakasserier. Det ramlar in så många elakheter och snuskiga förslag varje dag att hon slutat bry sig. En gång fick hon ett mejl från en man som bifogade 10 foton på sin erigerade penis. Men när även mobilen och telefonen började ringa hemma på studentrummet började det bli läskigt på allvar.
– Jag kommer definitivt att skaffa hemligt nummer och jag har redan tagit bort mitt namn på dörren där jag bor, säger Lassbo.
Den värste och mest energiske förföljaren hon råkat ut för ägnar sig åt en raffinerad form av smutskastning. I stället för att bomba Lassbos inbox har denne anonyme person skrivit till massor av företag, myndigheter, fackförbund och advokatbyråer. I långa mejl förklarar denne för hennes tänkbara framtida arbetsgivare vilken usel människa hon är.
– Under de perioder han är igång verkar det röra sig om en heltidssysselsättning. Jag funderar på att polisanmäla honom, säger Karolina Lassbo.

Till skillnad från Sverige är i USA förföljelser genom internet, så kallad cyberstalking, ett sedan länge uppmärksammat problem. Ofta kan IP-nummer vara problematiska att spåra. Men om gärningsmannen hittas kan han åtminstone dömas. Kalifornien var först 1999 och i dag har de flesta stater i USA lagar mot cyberstalking. I det svenska rättssystemet finns däremot en stor ovana att hantera fall av den här typen, menar docenten i straffrätt Josef Zila på Stockholms universitet. Specialskrivna lagar saknas. Offret får förlita sig på brottsbalken och de lagar om ofredande, förolämpning eller förtal som redan finns. Josef Zila konstaterar:
– Inga offentliga åtal väcks i förtalsfrågor om offret är under 18. Vilket innebär att den drabbade i så fall måste driva sin sak själv.

Ett obehagligt mönster uppenbarade sig för övrigt i en amerikansk undersökning av nättrakasserier. I hälften av fallen som undersöktes visade det sig att den anonyme förföljaren och offret kände varandra privat.

Lars Berge

lars.berge@svd.se

Fler artiklar