Berry och Bier sätter mod före fåfänga

Få kvinnliga Hollywoodstjärnor har vågat sig på så vitt skilda projekt som Halle Berry. Hon Oscarbelönades för sin roll i det tunga dramat Monster’s ball 2002 men tre år senare fick hon antipriset Razzie för sin insats i den monumentalt sågade Catwoman. Hon har spelat Bondbrud och skräckfilmsoffer, robot och knarkare

– Efter Monster’s ball bytte jag spår ett tag. Det berodde mycket på bristen på bra roller för kvinnor i Hollywood, men också på att jag efter den rollen erbjöds varenda roll som sliten, svart sydstatskvinna som dök upp. Jag ville prova nya saker, och vissa funkade, andra inte. Men jag ångrar ingenting – inte ens Catwoman, säger hon och ler snett.

Susanne Bier har gjort nästan lika många tvära kast i sitt filmskapande. Hon har regisserat egensinniga dramakomedier, hjärtevärmande romcoms och tunga dogmatragedier. Hon inledde karriären i Sverige, blev en av Danmarks viktigaste regissörer och gör nu sin Hollywooddebut efter att ha blivit Oscarsnominerad för filmen Efter bröllopet.

Tillsammans utgör de ett udda par. När vi ses på överdådiga ­Dorchester Hotel i Mayfair, i samband med filmens Londonpremiär, är Halle Berry påtagligt gravid och lite skygg, hon pratar långsamt och melodiskt med händerna vilande under magen. Susanne Bier utstrålar nervös ­energi och bryter in med snabba stickrepliker på klanderfri engelska.

– När jag såg Susannes filmer fick jag en stark känsla av att jag var i samma rum som rollfigurerna, att jag satt som en fluga på väggen såg verkligt liv utspela sig framför mina ögon. Det var väldigt kraftfullt eftersom det nästan kändes som att jag tittade på en dokumentär. Det var organiskt och verkligt och det gjorde att jag ville jobba med henne, säger Halle Berry.

Things we lost in the fire handlar om Audrey (Halle Berry), som är lyckligt gift med Brian (David Duchovny). Tillsammans har de två barn, och det enda molnet på himlen är Brians relation till Jerry­ (Benicio del Toro), barndomsvännen som fastnat i drogmissbruk. Det är en vänskap som ­Audrey inte kan förstå. Men när Brian blir brutalt mördad finner Audrey och hennes barn en livboj i den trasige Jerry.

– I sin sorgeprocess sluter ­Audrey sig helt, och med fel skådespelerska hade det beteendet kunnat upplevas som kallt. Det var viktigt för mig att publiken aldrig skulle kunna glömma bort att det här är en mycket passionerad, mycket varm kvinna som är i chock, som sörjer. Hon gör allt för att livet ska fortsätta, för barnens skull. För mig har Halle den passion och den medkänsla som krävdes för rollen, säger Susanne Bier.

Berry förberedde sig för rollen genom att läsa Joan Didions sorge­skildring Ett år av magiskt tänkande och prata med terapeuter och människor som drabbats av sorg. Men hon hittade också värdefull information bland sina vänner.

– Jag har ofta varit ett stöd hos människor som har förlorat någon, men jag hade aldrig frågat dem om vad som pågått i deras hjärna medan det hände. Nu när de hade kommit ur sorgen kunde de lyckligtvis sätta sig ner med mig och berätta. Det var mitt första steg mot förståelse. Jag visste att det skulle vara viktigt att göra sorgearbetet trovärdigt, för det är en process som min karaktär ­befinner sig genom nästan hela filmen.

Hur mycket av Audrey tog du med dig hem efter att arbets­dagen var slut?

– Jag lämnade allt på inspelningsplatsen – hundra procent. Jag har inte alltid varit så bra på det, men genom åren har jag lärt mig. Jag förstod att det inte var hälsosamt att ta med sig det hem.

– Och det gör inte rolltolkningen bättre! utbrister Susanne Bier. Det finns något hemlighetsfullt i att spela en roll, och om man bara befinner sig i rollen hela tiden så förlorar man den känslan av mysterium. Det är bättre att lämna rollen och återkomma nästa dag.

Ett av Susanne Biers signum är de extrema närbilderna, där hela filmduken fylls upp av ett öga eller en mun. I Things we lost in the fire ges inget utrymme för personlig fåfänga när huvudpersonernas osminkade, härjade ­ansikten granskas under lupp.

– Jag har sett det greppet i hennes tidigare filmer men när man faktiskt har kameran precis här (Halle Berry håller upp en hand någon centimeter från nästippen), så är det en helt annorlunda dynamik. Men det blev en ny ­utmaning, att försöka förmedla känslor utan ord och gester, bara med våra ögon. Att stå helt stilla men ändå vara full av känslor.

Susanne Bier:

– Fåfänga är en motkraft till mod. Jag tror att det är väldigt svårt att vara verkligt modig om man är fåfäng. Fåfänga kommer alltid att hindra dig från att testa nya saker. Jag tror att Halle redan när hon var liten bestämde sig för att mod var viktigare än fåfänga.

I USA har Things we lost in the fire rönt mycket uppmärksamhet på grund av relationen mellan Berrys och Duchovnys karaktärer. Filmen kommenterar inte det faktum att han är vit och hon är svart – något som, 40 år efter medborgarrättsrörelsen, fortfarande är kontroversiellt i USA. För Halle Berry var den aspekten extra intressant, eftersom hon själv växte upp med en vit mamma.

– Det är min livshistoria, för mig har det alltid varit naturligt och normalt. Kärlek är kärlek, mamma är mamma. Jag hoppas färg får mindre betydelse i framtiden, att vi bara kan vara människor i filmer, och att färgen inte behöver bli en fråga, säger hon och får medhåll av Susanne Bier.

– Filmer måste spegla det ­moderna samhället, vi kan inte låtsas som att ingenting händer. I dagens samhälle har vi en allt större integration av olika etniska grupper. Jag har filmat i Indien och Afghanistan och det är viktigt att filmer får visa att världen är stor.

Karin Svensson

kultur@svd.se