Bergman gjorde Wenders till regissör

Den 63-årige Wim Wenders hör till den europeiska filmens tyngre regissörer. Han långfilmsdebuterade 1970 med Summer in the city. Genombrottet kom med Alice i städerna 1974. Då stod Wim Wenders tillsammans med regissörer som Rainer Werner Fassbinder och Werner Herzog för en nytändning i den tyska filmen.

Men det var Ingmar Bergman som gjorde att han en gång i tiden bestämde sig för att bli konstnär i stället för läkare.

– Det hölls en Bergmanfestival i Freiburg där jag pluggade medicin, berättar Wim Wenders när jag frågar om hans relation till den svenske regissören.

– Det var 1966. Jag såg alla hans filmer flera gånger om. Det var då jag förstod hur filmer var gjorda och vad de bestod av. Och att jag hade ett djupare intresse än att bara vara biobesökare.

Är det specifikt för Ingmar Bergman att lyfta fram själva mediet i filmerna?

– Ja, jag tycker det. Framförallt filmmediets relation till tid. Det var genom det som jag förstod att film var 1900-talets viktigaste konstform.

På Bergmanveckan har Wenders valt att introducera Det sjunde inseglet eftersom det var den film som var viktigast för honom när han upptäckte Bergman. Och han kallar huvudpersonen i sin nya film Palermo shooting, en fotograf som kommer ansikte mot ansikte med döden, för en avlägsen kusin till Max von Sydows riddare.

Eftersom du är känd för roadmovies trodde jag att du skulle välja Smultronstället som behandlar frågor som minnet, resan och omöjligheten att återvända.

– Den var en annan kandidat. Men jag upptäckte roadmovien på egen hand – även om riddaren i Det sjunde inseglet också är på resande fot. Jag fattade inte att det var en egen genre förrän jag gjorde Alice i städerna (om en tysk journalist på drift i USA). Jag var som fisken i vattnet och upptäckte att jag trivdes på resande fot – och då fann jag mig själv som regissör.

Wim Wenders flörtade tidigt med amerikansk genrefilm. Han stal landsvägsmotivet från filmer som Easy riders och rollbesatte sin första engelskspråkiga film Den amerikanske vännen (1977) med Dennis Hopper, Samuel Fuller och en av sina stora hjältar, regissören Nicholas Ray.

Men hans amerikanska erfarenhet, som han kallar den, slutade inte så lyckligt. Som den auteur han är skriver, producerar och regisserar Wenders sina filmer själv.

Han beskriver det som en kollision mellan två system när han 1982 skulle göra deckarfilmen Hammett på en amerikansk studio, och blev tvungen att spela in filmen två gånger för att de skulle bli nöjda.

– Jag kom till en smärtsam insikt om att filmskapande som hantverk må ha varit samma sak i USA och Europa, men det var auteurfilmskapande som jag var van vid. Det var tufft, och jag insåg att jag aldrig skulle bli en amerikansk regissör. Sedan dess har jag tagit kontroll över mina filmer, även de jag har gjort i USA.

Wim Wenders har också gjort flera dokumentärfilmer. I Room 666 från 1982 lät han regissörer som Jean-Luc Godard och Michelangelo Antonioni svara på frågan om filmens framtid, som Wenders såg dystert på efter upplevelsen med Hammett.

– Jag är mycket mer optimistisk, svarar han när jag undrar hur han ser på samma fråga idag.

– Bara tio år senare kom den digitala filmen och under de senaste 20 åren har filmen blivit väldigt uppfinningsrik. Så film kommer att behövas lika mycket de kommande hundra åren som under de föregående.

Han är heller inte bekymrad över biografens minskande betydelse.

– Jag har en fin skärm hemma och kan se film under bättre förhållanden. Visst är bio det mest privilegierade sättet att se film, men en films liv idag är inte givet av biografvisningen utan av livet efter det. Det är en rikedom och inte en förlust.

Ett av Bergmans stora trauman var att han var rädd för att bli en parodi på sig själv – Bergman gör Bergman. Är det ett problem som du har brottats med?

– Det var min stora skräck, att göra saker bara för att jag vet hur man gör dem. Det är en orsak till att jag sökt mig till olika platser. Jag pratade om det med Ingmar, vi träffades rätt ofta när han var ordförande för den Europeiska filmakademin, säger Wim Wenders som själv har samma position i dag.

– Jag beundrade honom för att han kunde ta långa pauser från sitt filmskapande.

Finns det några andra svenska regissörer du gillar?

Efter en stunds sökande efter rätt namn svarar han entusiastiskt.

– Du levande av Roy Andersson! Slutscenen är en uppenbarelse, särskilt i ett land som Tyskland som minns kriget. Jag visar den för alla mina studenter, och skickade dvd:n till mina vänner. För tio år sedan hade det varit en jättefilm, men den fann inte sin publik.

– Det är det stora problemet i dag, att det finns för mycket film. De intelligenta juvelerna bryter inte igenom på samma sätt längre.

Hynek Pallas

noje@svd.se

Fler artiklar