Av kritiken blir ett hånflin

I en polemik mot Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund (SvD 21/8) föreslog jag att han skulle rita en judesugga, den grövsta nidbild av en religion som finns i konsthistorien. Att han verkligen gjorde det säger allt om innehållet i hans pinsamma teckningar.

För mig får Lars Vilks gärna ställa ut dem. En utställning ses av en begränsad publik, och för att bli kränkt av en utställning måste man anstränga sig rätt ordentligt: resa till orten där de visas, söka upp lokalen och leta reda på bilderna. Men när en liten konstförening i Värmland vägrade visa Vilks hundbilder, utbröt en debatt som saknade proportioner och konstföreningens ledning utpekades som en samling ynkryggar. Osäkerhet blev omedelbart feghet.

Jag tycker att angreppen på Donald Maders foton av unga, nakna män på en utställning på Historiska muséet för några år sedan var ett värre hot mot yttrandefriheten. Då ville museichefen, Rädda Barnen och svenska avdelningen av Unicef förbjuda visning. Till sist var det en grupp nazister som gick till aktion och rev sönder Maders foton. Men att chefen för ett statligt museum, flera andra inflytelserika personer och (minst) två tunga organisationer krävde totalcensur av en redan existerande utställning väckte inte alls samma upprördhet som den värmländska konstföreningens och Gerlesborgsskolans beslut om Vilkshundarna. Försvaret för konstnärlig frihet är alltså selektivt, och att gränserna för yttrandefriheten ständigt flyttas är en självklarhet. Det kunde vara dags att också fråga sig varför en konstnär väljer att avhumanisera en religion han påstår sig vilja kritisera. Det är ju inte kritik, bara ett hånflin. Att framställa Muhammed som ett djur är inte så oskyldigt som det kan verka, utan bottnar i en månghundraårig tradition av förakt för andra religioner. Den medeltida judesuggan är ett särdeles kusligt exempel, och att konstnärer idag vill bygga vidare på den traditionen är olustigt.
.