Det är ovanligt med popartister som inte talar engelska. Eros ­Ramazzotti förklarar att han inte är så bra på det – han säger sig tillhöra en generation som präglats av en fientlig inställning till det engelska språket och kulturen – och intervjun genomförs därför med hjälp av tolken Paolo Balzano.

Inte mig emot, Paolo är mycket effektiv och tolkandet gör intervjun lite tjusigare och Eros mer statsmannalik. Hans Dolce & Gabbana-sponsrade kläder … svart skjorta, jeans och sneakers – signalerar förstås mer artist, men hans utförliga, för att inte säga omständiga, svar är nästan värdiga en politiker.

– Det är många år sedan jag var här sist, senaste gången var för fyra år sedan, och jag beklagar det, inleder han diplomatiskt och förklarar rakt på sak att det kommer sig av att hans senaste två album inte sålt riktigt så bra som de föregående.

– Skulle jag bestämma helt själv hade jag kommit i alla fall, konstaterar han allvarligt.

Det aktuella albumet är en greatest hits-samling kompletterad med fyra nya spår och sjutton nyinspelningar av gamla låtar, med gästartister som Jon Spencer, Wyclef Jean, Steve Vai, Carlos Santana, Take 6 och The Chieftains.

– Idén var att mina gamla låtar skulle bli annorlunda med gästartister. Det verkade enkelt till att börja med, men visade sig vara ganska svårt att genomföra. Vi fick stor hjälp av dagens teknologi; i stället för att resa från land till land skickade vi datafiler mellan varandra.

När jag påtalar att gitarrvirtuosen Steve Vai var en oväntad samarbetspartner replikerar Eros Ramazzotti att hela skivans koncept är annorlunda.

– Jag tror att det bidragit till att den gått så bra. Folk har varit nyfikna på hur det skulle låta.

Finns det någon drömduett kvar att göra?

– Jag har gjort så många så det kanske räcker nu. Men igår fick jag höra att Beyonce skulle vilja göra en duett med mig, det kanske är en god idé.

Om Eros Ramazzotti vore en svensk artist skulle han antagligen ha deltagit i de flesta Melodifestivaler. Hans italienska pop håller visserligen generellt en högre standard än det mesta som brukar förekomma i de svenska uttagningarna till Eurovision song contest, men då hans låtar ligger och skvalpar mitt mellan pop och schlager passar de onekligen där.

Han slog själv igenom 1984 på den italienska motsvarigheten, Sanremo-festivalen. Med start 1951, sex år innan Eurovision song contest, är den att betrakta som eurovisionschlagerns och därmed också Melodifestivalens urmoder. Precis som Melodifestivalen här hemma har Sanremo-festivalen på senare år blivit ett superkommersiellt kändisjippo och dragits ut på flera dagar. En utveckling som Eros Ramazzotti inte gillar.

– Under en lång följd av år kom det fram många nya musiker genom festivalen. Men efter Laura Pausinis genombrott 1993 har festivalen fått mindre musikalisk betydelse. Nu är det mer ett tv-spektakel där musiken inte spelar så stor roll. Jag återkom dit efter tjugo år och gillade det inte alls.

Vad sysslar du med när du inte gör musik?

– Musiken finns alltid med mig. Jag tycker mycket om att spela gitarr tillsammans med mina kompisar. Då blir det jazz, vi improviserar tillsammans.

Kan vi få höra det offentligt så småningom?

– Hemskt gärna. Jag är faktiskt lite lockad av att göra mindre gig, utan att sjunga. Fast då får det bli utanför Italien, där är de alltid redo att fördöma.

Jag skulle nog kunna greja ett gig åt dig på jazzklubben Fasching här i Stockholm.

– Bara improviserat och med alla misstag och fel?

Inga problem.

– Men jag är inte riktigt redo att möta publiken än. Jag måste träna mer så att jag kommer upp i en anständig nivå. Det är samma med engelskan; visst skulle jag kunna hanka mig fram men så länge jag inte behärskar det helt och hållet avstår jag.

Du bor i Milano. Kan du röra dig fritt ute på stan?

– Jodå, men det beror på vilka ställen jag åker till. Jag försöker leva ett normalt liv och bli betraktad som en normal människa.

Berätta om din dotter Aurora.

– Hon är elva år. Hon växer och håller på att bli en ung kvinna. Jag är skild från hennes mamma men det fungerar bra i alla fall. Jag tror att barn till skilda föräldrar blir starka.

Var tycker du att man ska ­semestra i Italien?

– Sicilien, Apulien, Kalabrien. Det finns många fina delar av Italien. Tyvärr har Kampanien sådana svårigheter med sophanteringen att turistbokningarna gått ner med nittio procent där. Italien står generellt inför en hel del politiska problem och det ger förstås också negativa effekter på turismen. Det är ett speciellt läge som råder men jag hoppas att det kommer ske en förbättring så snart som möjligt, för det är verkligen ett land som är värt att besöka. Just nu är Italien att likna vid en Ferrari som körs av en blind.

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar