”Putins testamente”. Så annonserade på förhand medierna president Putins tal till statsrådet i Ryssland den 8 februari. Talet var en akt av självberöm. Putin skänkte en gåva till efterträdaren. Han hade åtta år ­tidigare övertagit ett fattighus. Krigsmakten var ­demoraliserad, den statliga byråkratin ineffektiv, näringslivet kontrollerades av oligarker och kriminella, jordbruket befann sig i ett katastrofalt tillstånd. Nu överlämnade han en stabil stat med en hastigt växande BNP till sin efterträdare.

Putin slog fast att han hade gjort slut på separatism och terrorism. Syftningen var på det andra Tjetjenien­kriget, som Putin inledde när han var premiärminister hösten 1999 och som nu hade resulterat i triumf för centralmakten. Den ryska befolkningens inkoms­ter hade höjts, pensionerna förbättrats. Oligarkernas grepp om landets ekonomi hade brutits. Statsföretagen kontrollerade nu de viktigaste industrierna.

Putin frammanade bilden av sig själv som den store krigsledaren och rikshushållaren. På en tv-sänd fyra och en halv timmar lång presskonferens fem dagar efter avskedstalet, den 13 februari, inskärpte han hur nöjd han var med sina åtta år som Rysslands president. Han hade outtröttligt jobbat som en galärslav från bittida till sent och var lycklig över det han uträttat. Han försäkrade att han lojalt skulle tjäna den nye presidenten som premiärminister.

Då kommunistpartiet styrde Ryssland – Sovjetunio­nen – valdes inte ledarna. De utsågs av de närmaste kamraterna i politbyrån. Men vart femte år rapporterade generalsekreteraren om de gångna årens framgångar, till bruset av stormande applåder. Efter skrytet kom alltid ett ”emellertid” och en uppräkning av vad som måste göras för att landet inte skulle halka efter Västvärlden. Putins testamente följde denna modell. Det var ett sovjetiskt tal.

Inte bara till formen utan även till innehållet motsvarar Putins testamente de tal som sovjetledarna från Brezjnev till Gorbatjov höll. Det sovjetiska mantrat att det var nödvändigt att övergå från ”extensiv” till ”intensiv” ekonomisk tillväxt upprepades i sak av Putin. Ryssland måste nu upphöra att bygga på export av energiråvaror och istället satsa på utvecklingen av ny teknologi, innovationer: ”Det viktigaste är att satsa på den mänskliga faktorn, att på ett effektivt sätt använda människornas kunskaper och kompetens, ständigt förbättra teknologin, de ekonomiska resultaten och hela samhällslivet.”

Putin förklarade att den låga produktiviteten och den låga medellivslängden var Rysslands största problem. Men enligt Putins plan ska alla dessa svårigheter vara övervunna år 2020. Då ska det ryska näringslivet vara fyrfalt effektivare än idag, medellivslängden vara 75 år och 60 procent av ryssarna höra till medelklassen. Men för att Ryssland ska kunna bli ett av de behagligaste länderna i världen att leva i måste hälsovården och utbildningen förbättras radikalt. Därför måste skatterna sänkas, så att näringslivet och vanliga medborgare kunde finansiera hälsovård, utbildning och pensioner. Den statliga byråkratin, som sysselsätter en tredjedel av befolkningen, måste bantas och många statliga myndigheter privatiseras.

Putins testamente smyckades av blomsterspråk men gav ändå en dyster bild av tillståndet i Ryssland. Putin har spelat en roll som påminner om den som den gamle KGB-chefen Andropov hade som generalsekreterare: han beredde vägen för Gorbatjov och dennes reformer. Frågan är om Dmitrij Medvedev är mannen att återuppta och fullborda Gorbatjovs i förtid avbrutna och i många ryssars ögon misslyckade reformpolitik.