Det är ingen som orkar säga hela titeln – En enastående studie i mänsklig förnedring – men ett smeknamn som alla fattar direkt är ”mobilfilmen”. Den enda ­dokumentären i Nordiska tävlingen försöker ta genren framåt, och lyckas komma en bit på väg. Patrik Erikssons film – lokalproducerad i Göteborg - är helt och hållet inspelad på mobiltelefon. Regissörens kollegor Erik Hemmendorff och Ruben Östlund (Gitarrmongot) har agerat medfotografer.

Ämnet är något så navel­skådande som Patrik Erikssons depression­ och hans hopplösa kärleks­relationer.

Man var orolig för att det skulle bli outhärdligt att se lågupplöst flimmer i 1 timme och 23 minuter, men det är det faktiskt inte. Man hinner tänka tanken att filmarna lika gärna hade kunnat spela in på en liten dv-kamera, men nej. Det intima ämnesvalet förstärker känslan av att en kompis visar privata klipp.

Och av någon anledning blir den där pixlade bildytan intressant, inte trist registrerande som den nog blivit om man filmat med lite mer avancerad digital teknik.

Huvudpersonen/regissören är extremt självutlämnande, självömkande också för den delen men just därför blir det också väldigt kul – premiärpubliken skrattar hela tiden, och alla i salongen kan ju inte rimligtvis vara filmskaparnas kompisar. Igenkänningsfaktorn är hög – en kompis med kärleksproblem, en annan som försöker ge goda råd. Och kul att se hur tre killar i 30-plus-åldern engagerar sig helhjärtat i att författa det perfekta sms:et till en tjej.

Från Danmark kommer lite symptomatiskt två filmer där islam, eller kanske snarare hederskultur med ursprung i Mellanöstern, är en viktig beståndsdel.

Fighter av Natasha Arthy kan enkelt beskrivas som en dansk Skruva den som Beckham: Aichas föräldrar, invandrade från Turkiet, vill att hon ska bli läkare – Aicha vill bara träna kung-fu.

I hemlighet börjar hon på en klubb där tjejer och killar tränar ihop. Precis som i fotbollsfilmen har Aicha ett syskon som lyder föräldrarna och ska gifta sig, men här blir det mer hardcore – Aichas pinsamma upproriskhet hotar att ödelägga hela förlovningen och det blir riktigt jobbigt när en manlig släkting börjar träna i samma klubb.

Man har sett tematiken på film förut men Fighter står stadigt på egna ben och tempot hålls uppe av välgjorda, snygga stunts och specialeffekter: Filmen är både familjedrama och klassisk kung-fu-rulle.

Om kulturkrocken är problemet i Fighter så är det inget som direkt spelar in i nästa danska tävlingsbidrag, Go with peace Jamil av Omar Shargawi. Här handlar det om blodshämnd mellan två arabiska familjer bosatta i Köpenhamn och man ser inte röken av några etniska danskar i denna väl genomförda film – det måste vara en medveten tanke och det är lite kul. Mellan varven exploderar det lugna men laddade tempot i våldsscener som för tankarna till hårdkokta danska historier som Pusher – polisen patrullerar uppenbarligen inte på de bakgator där uppgörelserna äger rum.

Mogens Rukov (Festen, Arvet) har varit medförfattare till ett manus som vill berätta om att våga bryta våldsspiraler, men som fastnar lite i en sedelärande berättelse om konflikten mellan sunni- och shiamuslimer.

Karoline Eriksson

08-13 53 48

karoline.eriksson@svd.se

Fler artiklar | Blogg