När luffaren kom till fäboden.

- Skall du berätta när du var uppe i Rymdalen och skulle skura och den där luffaren kom till dig.
- Jaa, jag skall väl berätta så gott jag kan. Jo, Bernhard och jag foro upp dit, och jag skulle dit och skura tills (vi) skulle dit och slå så det var fint när (vi) kommo dit. Och sedan ... Och han for upp i berget och skulle se hur det var med skogen där uppe i berget, så jag var ensam nere i stugan.

Och medan ... Jag bar ut alla stolar och säten och skulle vara utanför, ute på gården och skura dem. Och sedan började jag på med golvet, och medan jag kröp nere vid spisen så öppnade någon dörren, och det kom in en luffare där, och han gick barfota. Och som det har varit så har det varit några säten framför sängen som (vi) har suttit på, när (vi) har varit där och slagit och ... Satte han sig där, och han var barfota och det blödde av fötterna så det vart alldeles blodigt på golvet.

Och jag vart så rädd, jag tog skurbyttan och for ut och började på (att) skura stolarna. Jag tordes inte vara inne. Och han sade till mig: "Jaså, det finns folk så här i vilda skogen också". -"Jaa, det finns mycket folk här", sade jag, för han talade ju svenska, så jag skulle väl svenska till honom.

Jaa, och sedan medan jag var ute och skurade stolarna så ropade jag "Bernhard!" det värsta jag orkade, för jag tänkte han skulle då tänka att jag var inte där ensam utan det var mer folk där. Ja, så var det, jag var så rädd luffaren så. Men sedan kom han ut sedan till slut och knallade iväg österut genom dalen och gick barfota.

(Från Sofi, Dialektavdelningen i Uppsala)