I dag inleds rättegången mot en 50-årig man som åtalats för mord och mordförsök efter att ha skjutit ihjäl en medlem av ett mopedgäng och skottskadat en annan, i samband med att gänget angrep mannen och hans familj i deras hem i Rödeby, Blekinge. Gänget hade före skottdramat trakasserat familjen i ett par års tid. Nattliga telefonsamtal med inslag av förnedring och hot, fysiska angrepp på den utvecklingsstörde 19-årige sonen, åtföljt av meddelanden om att ”alla handikappade ska utrotas”, prejningar av familjen när de i bil eller på moped ­befann sig ute på allmän väg, vandalisering av deras egendom. Sådan har familjens vardag varit. Familjen har gjort upprepade anmälningar till polis, utan att trakasserierna har kunnat stoppas.

Så kommer natten till den sjätte oktober. Mopedgänget ringer hem till familjen och hotar sonen till ­livet. På natten dyker de upp i familjens trädgård, ­utrustade med påkar eller vedträn. Gänget fortsätter upp mot huset, och skriker att sonen ska komma ut. Fadern vaknar, skrämd och förvirrad avfyrar han ett gevär, dödar en i mopedgänget och skadar en annan. Nu står han alltså åtalad för mord, och ett målsägarbiträde till den skottskadade gängmedlemmen säger i tv att det ”inte finns några förmildrande omständigheter”.

Inte det? Det samhälle som gör anspråk på att ha våldsmonopol har inte kunnat eller velat skydda mannen och hans familj mot ett lokalt pöbelgäng, och nu vill samma samhälle döma honom som mördare, för det våld han använt för att freda sig själv och de sina, i sitt eget hem och mot individer som i ord och handling visat sin vilja och förmåga att skada familjen.

Detta är kanske lag, men det är inte rättvisa. Att döma för mord i detta fall är att sända ut ett meddelande till mopedgänget och deras likar över hela landet: ”Ni ska aldrig behöva riskera att bli skadade när ni trakasserar någon, inte ens när ni angriper någon i hans eget hem.”

Men det våld som har drabbat mopedgänget har de dragit på sig själva. Det är ju inte så att mannen sökt upp gänget för att skada dem. De har blivit skadade när de sökt upp honom, i hans eget hem, för att skada honom och hans familj. I länder med annan rättskultur hade mannen kanske inte ens ställts inför rätta.

I USA har man i ett femtontal stater på senare år ­utvidgat rätten till självförsvar. Lagen, som brukar gå under namnet ”stand your ground”, innebär att man inte måste bevisa att det förelåg fara för eget liv om man skjutit en inkräktare i ens eget hem. Det räcker med att man kan visa att inkräktaren med våld gjort sig skyldig till olagligt intrång. Lagen innebär också att om man blir angripen på allmän plats så är man inte skyldig att först försöka fly innan man tar till dödligt våld mot angriparen.

Det är uppenbart att sådana lagar kan missbrukas. Men det gäller också för de svenska lagarna, när man straffar människor för att de värjer en rätt till säkerhet som samhället vägrar upprätthålla åt dem. Den amerikanska lagstiftningen gör åtminstone en tydlig skillnad mellan den som står för ett orättmätigt angrepp och den som värjer sig mot ett sådant angrepp. Den som tränger sig in för att trakassera, vandalisera, hota och misshandla kan helt enkelt inte göra anspråk på en rätt att slippa utsättas för dödligt våld.

I en rättighetskultur som den amerikanska odlar man också en medvetenhet om rättigheternas gränser, när de upphör att gälla eller förverkas. I Sverige tenderar man att gömma sig bakom en retorik om ­allas lika värde, där den moraliska skiljelinjen mellan missdådare och offer suddas ut och där förbrytarens rättigheter gäller hela vägen in i offrets vardagsrum. Det må vara en form av jämlikhet, men den inbjuder inte till respekt.

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid högskolan i Kalmar.