På innergården till ett 1600-talspalats i Paris står ett utedass. En liten rödmålad stuga med vita knutar och spröjsat fönster, och den som öppnar dörren möts av Carl XVI Gustafs porträtt.

Inne i det svenska kulturcent­rat dinglar målarpenslar från ­taket, tyngda av intorkad rödfärg, och på golvet står en sandlåda full av rödbrunt färgpigment.

–Det är vårt ständiga problem, för alla – barn som vuxna – är så sugna på att sätta händerna i denna pigmenthög. Det spelar ingen roll hur mycket vi krattar, det är alltid handavtryck i den. De förstår inte att det färgar av sig, ­säger Gunilla Norén på Centre Culturel Suédois.

Utställningen Les maisons rouges/De röda husen handlar om detta svenskhetens hjärta – det faluröda huset. En Nils Holgerssonresa från Skåne till Norrland genom bilder på röda byggnader visas tillsammans med receptet på Falu rödfärg och ett stort plank målat i den karaktäristiskt matta färgen.

–Det var härligt för planket målades precis innan vernissagen och under de första dagarna luktade det verkligen målarfärg härinne, säger Gunilla Norén.

–Ytan är också viktig, det är mycket mer än bara tonen i färgen, det här matta som gör att den tar upp ljus på så olika sätt. Det var viktigt att få fram det i utställningen, att det inte bara är en färg som man kan visa på papper, utan nästan ett material i sig. Träet blir något annat när det är målat, säger utställningsansvarige Marie Kraft.

På väggarna hänger de rödmålade ramarna tätt, tätt. Karolinergården Fullerö i Västmanland, med sina vita pelare och sitt ståtligt välvda tak, delar kvadrat­meter med en modernistisk villa i Stockholms skärgård och ett 1600-talsdass i Dalarna.

Fotografierna kommer från boken De röda husen, som gavs ut häromåret av Byggförlaget i samarbete med Falu rödfärg. Länsmuseerna och byggnadshistoriker listade de mest intressanta byggnaderna, och under två och ett halvt års tid reste fotografen Olle Norling runt i Sverige och förevigade alla sorters faluröda hus.

–Det svåra var att nollställa ögonen, att försöka bortse från myten om det röda huset och Sverige. Jag försökte gestalta de här väldigt olika byggnaderna på ett lite kärvare sätt. Jag var noga med att försöka känna in varje plats och göra ett rättvist porträtt av byggnaden utan att vara romantiserande, säger han.

I boken ryms många oväntade juveler, kommenterade av byggnadshistorikern Ralph Edenheim. Här samsas stadsbiblioteksarkitekten Gunnar Asplunds Villa Callin, ett pampigt klarrött hus med svängt tegeltak i sörmländska Ålberga, med det blekröda timret i Dalarnas härbren.

Glättiga midsommarmotiv har fått lämna plats åt vintervemo­diga Östersunds tennishall i tö­väder.

–Många av byggnaderna är ganska oansenliga och det finns en fin tanke med det – det är en bild av Sveriges historia. Det är inte bara ståndsbyggnader, utan det är dass och små lotsutkikar – hela skalan, säger Olle Norling.

Vad hoppas du att betraktaren får med sig?

–Det blir väl lite som en Sverige­resa med kulturhistoriska förtecken. Om man vill lära känna sitt land så kan man nog göra det via byggnaderna. Och så hoppas jag att någon av de här fallfärdiga funktionsbyggnaderna får möjlighet att räddas till eftervärlden – genom att det är med i boken och på utställningen så kanske de får lite uppmärksamhet.

Själv säger han sig ha fått en djupare insikt om den faluröda färgsättningens betydelse i svensk kulturhistoria.

–Också estetiskt, vad det innebär att vi har de här röda färgklickarna i landskapet. Det är egentligen ganska absurt med knallröda hus, men på något sätt harmonierar det ganska bra mot vårt landskap, mot barrskogen och så.

Det är inte så många nostalgiska Parissvenskar som besöker utställningen på Centre Culturel Suédois – publiken är mestadels fransk och utställningen har uppmärksammats i stora franska kultur- och arkitekturtidningar. För fransmännen är de röda trähusen exotiska, men också intressanta som exempel på miljövänlig byggnadsteknik, något som ligger rätt i tiden.

–Just nu är man extremt intresserad av allt som har med ekologi och naturligt byggande och nygamla byggnadstekniker att göra. Träbyggnad överhuvudtaget har fått ett otroligt uppsving de senaste fem åren i Frankrike och hur man behandlar träet blir då en följdfråga, säger Marie Kraft.

–Vi har fått förfrågningar både från privatpersoner och professionella hur man kan få tag i färgen direkt och hur man kan blanda till sin egen färg

Hur reagerar de på den här estetiken?

–Många tänker nog inte på Sverige och Norden som färgglatt. Man känner igen ockra­färgerna från Sydfrankrike och Italien, men jag tror att många blir fascinerade av att det kan vara så färgglatt i kalla Norden.

Sedan i november har utställningen visats i Paris, i mars tar House of Sweden i Washington över. Det är nära till hands att tänka på både bok och utställning som en reklamkampanj för Falu rödfärg. Men en ökad export skulle kunna ställa till problem för tillverkarna. Det finns begränsade mängder råvara i Falu gruva – med dagens försäljning kan den ta slut inom 70 till 80 år.

–Det är klart att det finns en koppling till Falu rödfärg men tanken har inte alls varit att marknadsföra Falu rödfärg utan att visa det svenska kulturarvet vad gäller färgsättning och färgens betydelse. Och råvaran är ju ändlig så det är ju inte så att de till varje pris vill sälja rödfärg i USA och Frankrike, säger Olle Norling.

För Gunilla Norén på Centre Culturel Suédois ger den faluröda utställningen en möjlighet att visa upp Sverige ur flera olika vinklar – arkitektur, geografi och mentalitet.

–Jag tycker att den säger något om hur vårt samhälle fungerar – att vi går med på att alla har röda hus. Det säger något om oss svenskar. Fransmännen vill sticka ut och vara annorlunda men vi har inte samma behov, vi känner kanske något slags trygghet i att alla har det likadant.

Karin Svensson

kultur@svd.se