Marina Steinmos pjäser gör ibland publiken konfunderad för att innehållet inte stämmer med titeln. När Teater Brunnsgatan Fyra sätter upp I kassan - som visserligen utspelar sig i en livsmedelsbutik - finns risken igen.
- När vi skrev uppsats i skolan gjorde jag det till en sport att välja ett ämne, skriva om något annat och ändå få godkänt.
Marina Steinmo berättar det apropå att publiken ibland väntar sig något helt annat av hennes pjäser, med utgångspunkt från deras titlar.


Marina Steinmo, dramatiker som helst skriver texter för dansföreställningar. Foto: Jurek Holzer

Vi träffas i samband med att Anna Pettersson ska göra regidebut med en av hennes pjäser på Teater Brunnsgatan Fyra, vilket Marina Steinmo är mycket hedrad av. I kassan heter pjäsen, som utspelar sig i en livsmedelsaffär. Att den unga kvinnan i kassan utvecklar stigmata, Kristi sår, kan kanske komma som en överraskning för en och annan i publiken. Pjäsen skrevs ursprungligen för radioteatern och har ett flertal roller, som på Brunnsgatan ska spelas av en enda skådespelerska, Elisabet Carlsson.
- Det ska bli spännande att se hur de löser det. Jag vet inte alls, har inte sett någon repetition.
Senast jag själv såg en pjäs av Marina Steinmo var för fyra år sedan. Den heter Kärlek och pengar i Graceland och jag tyckte mycket om den. Sedan dess har jag förgäves hållit utkik efter nya texter av henne.
Det visar sig att mitt synfält varit för begränsat; Marina Steinmo har varit i full gång, men inte med "vanlig talteater". Däremot har hon skrivit för andra typer av föreställningar, till exempel för skådespelerskan och performanceartisten Charlotte Engelkes, som arbetar på Schauspielhaus i Hamburg. Dessutom har hon på senare tid skrivit texter till Kajsa Giertz dansföreställningar på Byteatern i Kalmar.

Att hon övergått från talteater till dansteater är inte så konstigt, med tanke på hennes yrkesbana.
I tjugoårsåldern började hon, efter att ha ägnat sig åt olika sorters dans, att uppträda med den orientaliska dansgruppen Astarte, som bestod av sex personer. Det var ett ambitiöst, professionellt projekt, som alla kunde leva av.
- Vi dansade på olika kulturföreningar - det var mycket uppskattat - och på varenda långvårdssjukhus i Östergötland. Det var en utmaning, inte så glamoröst. Publiken såg lidande ut, höll för öronen och vände bort huvudet. Vi frågade oss om vi verkligen skulle fortsätta att plåga dem! Men personalen berättade att det var ett gott betyg att patienterna höll sig vakna; när det kom trubadurer brukade de somna direkt. Uppskattningen kom efter några dagar, men då var vi ju inte kvar.

Hur kom det sig då att du började skriva pjäser, efter att ha sysslat med dans?
- Jag hade ingen identitet som dansare, jag har alltid skrivit. När jag var yngre skrev jag lyrik och ständiga romanförsök, men aldrig dramatik. Senare gick jag språkkonsultlinjen på universitetet, där vi sysslade med facktext.
- Vi förespeglades jobb direkt, men jag blev klar mitt i den ekonomiska krisen och fann mig oväntat arbetslös. Då tänkte jag att jag kunde prova att skriva en radiopjäs. Jag hade läst i tidningen att radioteatern alltid svarar om man skickar in något, ger tips och så. Dessutom har jag alltid tyckt om att lyssna på radioteater, på radio över huvud taget. Jag förväntade mig en dialog, men då sade de: "Vi vill sätta upp den!" Inte alls vad jag förväntat mig.
Pjäsen heter Dej har jag bara hört gott om, Marguerite! Det är en suggestiv titel, som inte direkt säger att handlingen utspelar sig på ett kontor.
- Jag är fascinerad av stora öppna miljöer där människor av alla slag kan träffas. Från tretton års ålder arbetade jag på kontor varje sommar. Jag var som en besökare där, minns inte vad jag gjorde, bara människorna, allt som hände.

Hennes nästa radiopjäs blev den nu aktuella I kassan, som alltså har ett kristet motiv. Och i hennes tredje, och hittills sista, radiopjäs, I vagnarna, går en ung kvinna omkring på en inspelningsplats för en såpa och talar om Gud.
- Jag har fått mycket inspiration från kristendomen. Jag är intresserad av bibliska historier, Jesu liv. När jag var liten blev jag värvad till söndagsskolan av en kompis som blev lovad en silverbibel om hon tog med ett antal vänner som stannade ett visst antal gånger. Efter fem gånger fick jag en bok med illustrationer till Fader vår. Men sedan fick min bror mig att sluta; han hade
hört kritik om den här frireligiösa rörelsen.

Fick hon någon silverbibel?
- Vet inte, jag måste ringa och fråga...
Just nu håller Marina Steinmo på med en familjeföreställning tillsammans med Kajsa Giertz, en modern variant av Skönheten och Odjuret, där ramen är en föreläsning av en plastikkirurg. Efter att ha skrivit texter som spelats in på band eller på annat sätt integrerats i dansföreställningar har hon nu skrivit något som för första gången på flera år är en hel pjäs, med dans. Dessutom har hon just lämnat ifrån sig en text till Stockholms stadsteaters projekt "En kvart i betongen". Annars slutade hon skriva pjäser efter Kärlek och pengar i Graceland.

Varför det?
- Jag fick inte fram det jag ville. Det viktiga jag hade att säga fick jag inte sagt! För mig står språket i centrum, jag är språkmänniska, inte teatermänniska. Men jag ville lära mig mer om teater. Och när jag gjort det, var jag inte längre intresserad...
- När jag nu närmar mig teatern igen vill jag bort från traditionell
dramaturgi. Jag har också uppnått en större enkelhet och direkthet i mitt språk genom att skriva på engelska, för föreställningarna i Hamburg. Nu vill Charlotte Engelkes att vi ska skriva nästa projekt - om Jekyll och Hyde - på tyska. Men jag tvekar.

SARA GRANATH
kultur@svd.se