- Jag såg en knarkare dö på gatan för två nätter sedan. Och häromdagen såg jag en döende missbrukare räddas till livet av sin flickvän som fick honom på benen igen. Folk köper knark medan jag går förbi dem.
Martha Rosler, mogen dam från Brooklyn, New York, ser rakt igenom det välvårdade och prydliga Stockholm. Men så är hon inte på något vis en amerikansk turist utan nybliven gästprofessor på Konstfack hela höst- och vårterminen.
Som konstnär har hon sedan elevtiden på 60-talet varit engagerad i politiska och sociala frågor. På Vin- och sprithistoriska museet visas just nu hennes fotoverk The Bowery in two inadequate descriptive systems från 70-talet. Verkningsfullt kopplar hon ihop bilder från de utslagnas klassiska stråk The Bowery i New York med hundratals synonymer för att vara packad, knall, på lyset. Inga människor syns i bilderna och det är det som är poängen. På 80-talet myntade hon begreppet victim photography som en kritik av de fotodokumentärer som sensationslystet visar upp utslagningens
offer.
- Mina projekt handlar ofta om städernas mest centrala platser, om rika och om fattiga och om människor som passerar förbi, säger Martha Rosler där vi sitter i museichef Lars Nittves konferensrum medan trafiken strömmar förbi på Klarastrandleden på den ena sidan och på Centralstationen på den andra.

Som programförklaring leder detta en bra bit in i hennes konstnärskap, fotoutställningar med motiv från allmänna platser. Gärna trafikknutpunkter ("jag fotograferar medan jag kör min Volvo runt New Jersey turnpike"), och flygplatser. Den senaste fotoboken heter In the place of the public, observations of a frequent flyer (Cantz 1997). På omslagsbilden leder en röd gång ("livmoder eller vagina", frågar hon själv) ut ur finskättade arkitekten Eero Saarinens berömda TWA-terminal vid JFK-flygplatsen i New York.
Men allt är inte bilder, Rosler skriver också analyser och filosofiska texter som kompletterar hennes visuella verk. Fast här i Stockholm hade hon ursprungligen tänkt göra det lite enklare för sig
och visa en fotoutställning. Nu blir det något helt nytt i stället. Hon blev tagen av museets läge och kontrasten mellan husets andra tillfälliga hyresgäster innan det ska byggas om till ett av den internationella kedjan Marriotts hotell.
- Min första fråga var: vem mer utom museet, dess besökare och personal finns här i byggnaden?
Det visade sig att den nerifrån och upp på tre plan befolkades i tur och ordning av norra Europas största inomhus gokartbana, den idella organisationen samt ett av landets finaste museer. Ur en blå mapp plockar hon fram ritningar över fastigheten. Racetown erbjuder 500 meter firmafestkul med affärsmän i go-cart vid säsongskick-offarna. Den politiskt och religiöst obundna föreningen Convictus, som ger stöd till hemlösa och hivpositiva med missbruksbakgrund, förfogar över en liten hemliknande yta där man serverar mat och erbjuder viloplats.

Ur kontrasterna har utställningen vuxit fram. Videomonitorer uppe i museilokalen är kopplade till kameror nere på Racetown och
missbrukarmottagningen, publiken kan följa händelseutvecklingen live. Likaså syns delar av museet på Racetown och Convictus. Husets olika delar synliggörs och de separerade världarna möts. Racetown visar också en bil, skyddskläder och hjälm på Moderna. Och Convictus får en valstuga som bas för att informera om sin verksamhet. I Moderna museets inre rum, den vita kuben, pågår samtidigt en loppmarknad. Pengarna från försäljningen av begagnade kläder går till föreningens verksamhet.
Martha Rosler är fascinerad av städer och flödet av människor som inte hör, ser eller låtsas om varandra.
- Städer är kulturens vagga, säger hon och berättar att hon trivs utmärkt med att vara tillbaka i Brooklyn där hon föddes.
- Man kan ju inte bo i la-la-land för evigt, summerar hon sina tolv år i Kalifornien.
Det var underbart, som semester året om, att bo vid stranden i San Diego, men det var inte en del av den verkliga världen så som Rosler ser den.
En del av sin konstnärliga energi riktar Martha Rosler mot medierna. Hon
kan inte låta bli att spela in nyhetssändningar på tv.
- Jag gör det till och med här i Stockholm på mitt hotellrum, fast jag inte förstår ett ord.
Hemma i Brooklyn har hon travar med nyhetsprogram på video, både reportage och "talking heads", kommentatorernas och presentatörernas talande huvuden. Vad det blir av det hela är väl inte riktigt klart. Men att hur mycket som helst kan utläsas om tidsanda och det samhälle vi lever i ur det materialet råder ingen tvekan, anser hon.
Självklart är vi raskt inne på dagsaktuell politik. Stunden efter talar vi om städer, om New Yorks politiskt styrda förvandling från konkursmässig ekonomi 1976 till dagens från kriminalitet sanerade Manhattan och händelserna den 11 september 2001. Då var Rosler hemma i New York och såg röken från World Trade Center driva in över Brooklyn. Hon reagerade med chock och tårar som alla andra:
- Did I suffer? A lot!

Ett samtal med Martha Rosler är inte en rak linje från a till ö. Det är en bergochdalbana över samhälleliga bråddjup,
globalisering och ojämlikheter, president Bush ("idiot") och hans korståg - och så hem till villaträdgården igen, plats för avkoppling och rekreation.
- Jag är en besatt trädgårdsmästare, konstaterar hon.
Och ett lika besatt samtidsvittne, frestas jag att tillägga.

Martha Rosler, Udda veckor nr 4, Moderna museet. Utställningen öppnar 7 oktober.

99F

08-13 51 90, clemens.poellinger@svd.se

Clemens Poellinger