Det är arla morgonstund och Stockholm sover. Thomas Bodström vaknar däremot alltid tidigt, och nu vaggar han fram till bilen i sin tunga ishockeymundering. Två morgnar varje vecka sätter han sig i bilen och kör till Hovet för att träna ishockey, färdigklädd efter­som det är mest praktiskt.

Thomas är annars mest känd för sin fotbollskarriär i AIK, en sport han inte har gett upp, för den får honom att må bra. Han tränar för att han är rastlös – fast hans egna ungar tycker att en 45-åring som spelar i division fyra lika gärna kan lägga av. Thomas däremot anser att det är viktigt att som vuxen ha ett eget liv med egna intressen.

Kanske är det hans idoga sportande som är upphovet till den riksbekanta frisyren; understundom fuktig, omskakad, otvungen. Med ett halvsnett leende som spelar mellan öga och mungipa är Thomas Bodström inte bara advokat, riksdagsman, före detta justitieminister och i vår även publicerad författare – han är framför allt farsa till Olof 16 år, Ture 12 år, Maria 9 år och Mattias 4 år.

Även om hans uppdrag fortfarande inbegriper arbete vissa helger och kvällar, har Thomas tillvaro lättnat efter regeringsskiftet förra hösten. Dock inte på alla plan: Han har numera ork att sitta uppe på nätterna och oroa sig för äldsta sonen. Inte minst efter natten då en annan 16-åring blev ihjälsparkad på Kungsholmen. Thomas vill ändå tro att man kan skydda sina barn från att det värsta händer.

– Ungarna måste bli streetsmarta, något som tyvärr ofta bygger på tråkiga erfaren­heter. Killar i yngre tonåren är till exempel perfekta rånoffer, men måste lära sig känna av stämningar och när det är dags att dra från korvkiosken.

Thomas och hans fru försöker ge barnen allt friare tyglar för att de så sakteliga ska lära sig handskas med livet i storstaden och olika svåra situationer som de ofrånkomligen kommer att hamna i. Föräldrarna är ungefär lika stränga – de har en samsyn i många frågor, vilket Thomas tror är ett av skälen till att de har varit tillsammans i 18 år.

Annars ser deras familjeliv väldigt vanligt ut. De har samma problem som de flesta andra och talar om samma saker, på samma sätt. Thomas tror inte på bestraffning och familjen har inga åldersgränser för olika aktiviteter. De stora barnen kan till exempel få tjata sig till att få åka utan föräldrarna till Gröna Lund.

– Tjatar de tillräckligt måste man någon gång låta dem vinna för då är det viktigt, menar Thomas. Barn måste ha människor omkring sig som ställer upp. Det leder till en inre trygghet och förmågan att fatta egna val. Vi gör våra barn medvetna om att vi alltid bryr oss och litar på dem till dess motsatsen är bevisad.

Han talar som den politiker han är. Uppvuxen med en offentlig pappa är han också, pappa Lennart var handels-, utrikes- och utbildningsminister 1982–1989, men vid det laget hade Thomas redan flyttat hemifrån.

– Jag kunde läsa och skriva när jag började skolan och det gav mig tid över till besvär. Jag började ta med mig serietidningar och en jonglerboll för jag visste ju att jag ändå skulle åka ut ur klassrummet. Men jag hade tre lärare som med fast engagemang höll mig i ett stadigt grepp. Fast jag fick stryk av en träslöjdslärare och det tystades ned – det gör mig förbannad i  dag.

Thomas är övertygad om att lite stök inte behöver vara livsavgörande. Under gymnasiet blev han extremt skoltrött och tog ett sabbatsår, på sommarens tågluff hade han träffat ett par tjejer och följde efter dem till Göteborg. Thomas var inne i en existentiell period och försörjde sig med arbete på Clock och genom att spela munspel på Avenyn – och det har ju gått bra för honom ändå. Han tror till och med att det var avgörande för ­honom att han fick det utrymmet.

– Det gjorde mina föräldrar jätteoroliga, men inte mig. Jag var smartare än de trodde och visste hur mycket som krävdes för att komma in på juristlinjen. Jag klarade det och jag tror att min rastlöshet har haft stor betydelse för min framtid.

Han tycker att föräldrar ska ha tålamod med sina barn och inte förstora allting. Allt som krävs är lite god vilja och tillit till varandra. Och att barnen i tid har fått det där utrymmet att bli gatusmarta.

– Vi ska vara närvarande men inte lägga oss i. Det är ingen slump att ungar säger att batteriet är slut i mobilen. En överbeskyddad 17-åring som plötsligt får åka till Cypern för att vi inte kan hålla emot längre kan inte ta hand om sig själv – och då händer allt det där som det står om i tidningen med fylla och våld.

Om sina barn talar han redan i dåtid, om hur han hoppas att de ska tycka att han var bra för att han alltid fanns där, ibland för mycket. Han berättar sagor och hittar på lekar, drar iväg på impulsiva grejer, men känner ändå ständigt en osäkerhet över att göra fel och inte räcka till. Dessutom känner han frustration över att han inte kan dataspel – det gör det extra roligt för ungarna att hålla på, det blir som deras eget rum.

Och så är det det där med idrotten. Som inte bara ger kondition och bollkänsla utan också är en träning i kamratskap och omsorg om varandra. Thomas vet ingen bättre skola i de frågorna än sportklubbar.

– Idrott är positivt fostrande och handlar om att bygga karaktär. En duktig tränare ser helheten hos människan och kan vara en fantastisk förebild som hjälper ungarna att skaffa moral utan att de själva vet om det. Framför allt killar har ingen förståelse för att de förstör i skolan men skulle inte drömma om att inte göra sitt bästa för laget.

Att inte alla idrottare lever som de lär, att ishockeystjärnor anklagas för våldtäkt och fanklubbar blir bannlysta från matcher, är enligt Thomas en katastrof.

– En idrottsstjärna som uppför sig illa, framför allt med sexistiska uttalanden, slår undan benen på alla de idrottsledare som ständigt inpräntar fair play. De ska vara ledstjärnor, förebilder.

Trots den senaste tidens förnyade debatt tror fyrabarnspappan att föräldrar i allmänhet överdriver hur farlig världen är. Han menar att de vuxna har tappat kontakten med verkligheten. Men därmed inte sagt att han skulle låta sin 16-åring hänga på stan på kvällarna – de har ingenstans att gå och läget är som upplagt för bråk, menar han. Någon gång låter han det ändå ske, om det finns ett bestämt mål för kvällen.

– Glappet mellan oss och våra tonåringar uppstår på grund av vårt dåliga minne och ständiga tro att allt har blivit värre. Så är det inte. Vi har ungefär samma ungdomsbrottslighet som för 30 år sedan, vi tror att alla dricker och knarkar men på sex–sju år har knarkandet halverats. När vuxna ser stora ungdomsgäng på stan ser de inte individernas behov av trygghet – allt de ser är sin egen rädsla.