Rock

Thåström
Skebokvarnsvägen 209
sonet/universal

5 Kollar man på Thåströms hemsida kan man läsa att han just nu rekommenderar skivor med sådana som Mick Harvey (Nick Caves bästa kompis), Jeffrey Lee Pierces band Gun Club, Einstürzende Neubauten och Cat Power. Det här är inga muntergökar precis och de har alla några saker gemensamt. Det handlar om närhet, intensitet och en ovilja att stryka medhårs.
Skebokvarnsvägen 209 är en skiva som kan beskrivas på precis samma vis. Oviljan att vara till lags och intensiteten har Thåström alltid burit med sig. Närheten har han inte luftat lika ofta.

Redan innan ens ett spår hörts från Skebokvarnsvägen 209 har det pratats om att Thåström gjort en väldigt personlig och akustisk skiva. Fast det smyger sig in en och annan elgitarr i mixen. Och några texter har en mer allmän prägel.
Första låten är Brev till 10:e våningen och det handlar om Rågsved förr och det Köpenhamn där Thåström kan leva sitt liv i hemlighet. Sedan dyker det upp referenser till olika personer,
platser och tillfällen i Thåströms liv lite varstans i texterna. Och Skebokvarnsvägen 209, i Högdalen, var ju Thåströms uppväxtadress.
Viljan att berätta så klart och enkelt som möjligt verkar ha satts före det poetiska finliret. Då och då blir det kantigt och inte så smidigt. Men Joakim Thåström sjunger det hela med stark övertygelse rakt igenom så även när det skaver landar han rätt.

Skebokvarnsvägen 209 är inte någon lättsmält trubadurplatta. Thåström har knappast snott ihop några framtida lägereldsklassiker. Även när de musikaliska arrangemangen är direkt vackra smyger kärva stråk av oro genom melodierna. För egen del gillar jag sådant. Kontraster är bra. Om det är folkligt är en annan fråga.
Sedan ska ju Thåström ha en eloge för låten Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, en hjälte som lite för få verkar känna till numera.

Stefan Malmqvist

noje@svd.se

Fler artiklar