Vem i hela världen är Adonis? Det frågade sig redaktören som publicerat en oemotståndlig dikt undertecknad av … en grekisk gud? Den i dag 75-årige poeten skrattar gott åt hur det hela gick till i Damaskus på 1940-talet.
– En kväll i skolans sovsal var jag lite ledsen och av en händelse läste jag legenden om Adonis.
När den 16-årige bondsonen med litterära ambitioner signerade sin dikt Adonis, och skickade den till en tidning som aldrig tagit in hans texter förut, hände det alltså äntligen något.
– De skrev på förstasidan: ‘Vill Adonis vara vänlig att komma upp till redaktionen och presentera sig!‘
Han gick dit, illa klädd som den fattiga grabb han var, och såg väl inte precis ut som en skribent i redaktörernas ögon.
– De ville inte tro att det var jag som var Adonis.
Till slut lät de sig ändå övertygas och sedan dess kallar sig Ali Ahmad Said för Adonis. Bara när han vill ”kamouflera sig”, som han säger, använder han sitt pojknamn och blir en Ali bland alla andra.

I dag är Adonis en omtyckt poet världen över, särskilt älskad i arabvärlden för sitt sätt att inkorporera arabernas historia i sina modernistiska dikter. Men han möter också mycket motstånd just från troende araber för sitt förnekande av monoteismen och sin kritik mot regimerna i arabvärlden.

Hednisk mystiker kallar du dig. Hur ser du på religionen?
– Jag tror att religionen i sin absoluta tolkning är förbi, passé. Det är en period vi har lämnat bakom oss nu i det mänskliga tänkandet. Nu måste vi tänka nytt. Antingen slutar vi vara religiösa eller så får vi tolka religionen på ett annat sätt. Helt annorlunda.
Det här har hela världen problem med, såväl arabvärlden som till exempel USA, menar Adonis.
Bondsonen från Syrien har blivit en intellektuell, naturaliserad libanes bosatt i Paris. Han må se ut som en nonchalant parisare med sin randiga skjorta utan slips och den vinröda sjalen slängd över ena axeln, men blicken är varm och nyfiken. Adonis gillar att kommunicera, inte bara genom sina böcker. Han njuter synbarligen av uppmärksamheten när han besöker bokmässan i Göteborg. Tålmodigt väntar han på att få signera sina böcker i förlaget Alhambras lilla bås. När det är hans tur att äntra podiet under eftermiddagens stora seminarium ser han nöjd ut. Lite senare fram emot kvällen när det är dags att läsa Tranströmerdikter på arabiska lyser han av glädje och händerna får en väldig fart för att understryka varje formulering. Från den ena scenen till den andra förefaller han lika avslappnad, ständigt redo att delta i samtal.
Mitt i kaoset tar han sig gott om tid för att prata om poesi och politik, om hur det varit att tolka Tomas Tranströmers dikter till arabiska och om sitt senaste verk Boken – platsens gårdag nu, som just kommit ut på svenska. På välformulerad och tydlig Mellanösternfranska berättar han om sitt liv.
– Jag växte upp i en fattig by och började skolan först när jag var 13 år gammal. Innan dess hade min far lärt mig läsa och skriva arabiska. Vi läste mycket poesi. Särskilt den förislamiska.
En dag när den syriske presidenten kom på besök i bergsbyn passade Ali Ahmad Said på att läsa en dikt för honom. Presidenten blev så förtjust att han såg till att pojken fick möjlighet att gå i skolan.
Poesin var en naturlig del av uppfostran på 1930-talet när Adonis växte upp.
– För oss barn ur den generationen är den gamla arabiska poesin mer eller mindre medfödd. Än i dag har det syriska folket en öppenhet för poesi, men tyvärr har en hel del förändrats. Det moderna livet har gett mycket, men det har också förstört mycket.

Poesin har fortfarande en framskjuten position inom arabkulturen. Den är starkare lierad till både vardagslivet och politiken än i väst. Den berör människor mer än i väst och har även en tydligare politisk profil, menar Adonis.
– Här i väst är den mera individuell, personlig. Hos oss har den alltid en kollektiv aspekt.
Hos oss, säger den naturaliserade libanesen som är född i Syrien, men bor i Paris.

Var är ”hos oss”?
– I arabvärlden. Var som helst. På det kulturella planet har araberna en gemensam kultur, även om det på det politiska eller ekonomiska är annorlunda.
Efter skolan fortsatte Adonis att läsa filosofi på universitetet i Damaskus. Detta var under en explosiv tid i Syriens historia. Adonis var politiskt engagerad och hamnade i fängelse under ett års tid. När han släpptes 1956 flyttade han tillsammans med sin blivande hustru till Libanon. Under 20 år kunde han inte besöka sitt hemland. Adonis säger inte att han lever i exil i Frankrike och han såg inte heller den nödvändiga flytten till Beirut som ett straff.
– Jag ser det som om jag har fötts tre gånger. Den första naturliga i min fattiga by Qassabin i Syrien 1930, den andra i Beirut där jag föddes kulturellt och den tredje i Frankrike där jag blev född till världen. Därför har jag tre hemländer, men poetiskt bara ett och det är det arabiska språket.

I Beirut blev Adonis och hans hustru snart en del av ett sjudande kulturliv. Libanon var mer öppet mot andra kontinenter och här kom de i kontakt med världslitteraturen. Adonis undervisade i arabisk litteratur vid universitetet i Beirut och startade litterära tidskrifter som Mawakif, för modern arabisk poesi.
I början av 1960-talet var han stipendiat på Sorbonne-universitetet i Paris.
Efter Parisåret kom Sånger av Mihyar från Damaskus, ett av Adonis och arabvärldens mest betydande diktverk, enligt många kritiker.

Beirut på 1960-talet lockade såväl en kulturelit som många partyglada nattsuddare från hela världen. Det var Mellanösterns Paris. En smältdegel.
– Ja, det var la belle époque …säger Adonis med ett milt leende.
På 1980-talet blev dock situationen i inbördeskrigets Libanon outhärdlig för Adonis och hans familj.
– Jag valde att flytta till Frankrike 1984 eftersom jag talar franska och man kan säga att jag läser världen via franskan.

Hur ser du på situationen i Libanon just nu?
– Situationen i Mellanöstern, i arabvärlden, förändras mycket. Även om läget är omänskligt, känner jag hopp. Jag tror till exempel att det libanesiska folket hittar ett sätt att komma ur den här situationen. Syrierna lever i en mycket svår situation.
Araberna har, historiskt sett, lyckats skapa regimer, men de har inte lyckats skapa stater, menar Adonis. Inte i betydelsen att det innefattar demokrati, pluralism, olikheter. Detta känner arabvärlden dåligt till. Västvärlden har inte hjälpt till heller, menar Adonis. Väst har stöttat regimer, även sådana som inte borde kallas stater.
– Tyvärr diskuterar inte västvärldens intellektuella det här. De verkar inte ens lägga märke till det.

Vilken är de intellektuellas roll?
– Även de intellektuella verkar bara se ytan, ingenting som döljer sig bakom den. De måste se det osynliga, dolda – som de stora skaparna, de stora tänkarna. Man kan inte bara titta på de stora institutionerna och politiken.

Arabvärlden i Frankrike, hur har den det?
– Jag vet inte. Jag har ingen kontakt med massan. Jag känner några intellektuella, men inte många muslimer eller araber. Jag är anti-institutionell. Jag besöker ingen moské, är inte medlem i någon organisation. Mina kontakter är mest med konstnärer och de är inte så många, trots allt. Dock kan man säga att de hör hemma i den franska, europeiska kulturen mer än i den arabiska – även om de är araber.
Häromveckan kom den första delen av Boken – Platsens gårdag nu ut på svenska. Det är en 400 sidor lång krönika i poetisk form över 900-talspoeten al-Mutanabbi. En hyllning till den arabiska kulturen, men med klangbotten i europeisk modernism. Så här börjar den:

Ombedd av älskade och vänner
förtäljde min farmor
att något smekande föll
över mors rynkor
då jag kom ut ur hennes livmoder.
Vissa sade: en ängel.
Andra: förtidigt såg vi en skymt
av hans ondska.
Och några teg av fruktan.
Kufa, den hemtama, gick i landsflykt.

Dikten finns på vänstra boksidan, berättaren Al-Mutanabbis kommentarer på högersidan.
– Poeten, al-Mutanabbi, är guiden, en följeslagare som Vergilius i Divina Commedia av Dante. Skillnaden mellan Boken och Divina Commedia är dock mycket stor. Dante gjorde sin resa genom det imaginära, men jag gjorde min resa i verkligheten. Den historiska, religiösa, politiska. Det är en annan historia. Mer komplicerad.
Mer komplicerad blir den eftersom det är lättare att göra invändningar mot den – den skildrar ju verkliga händelser, menar Adonis.

Varför valde du al-Mutanabbi som Bokens berättare?
– Han är den förste, kanske den ende som har betraktat politiken på ett poetiskt vis. Jag känner igen mig i hans sätt att betrakta världen. Han är en vän, någon som kan hjälpa mig och upplysa mig.

Storslagen poesi av ett helt annat slag har Adonis ägnat sig åt de senaste åren genom att tillsammans med den svenske journalisten Kassem Hamadé översätta och tolka Tomas Tranströmers dikter till arabiska. I somras gavs dikterna ut på ett litet men välrenommerat förlag i Syrien.
– Det var njutbart för mig att jämföra den arabiska och den franska texten. Jag fann att poesi på arabiska är bättre än på franska, säger han och skrattar nöjt igen.
Adonis läste Tranströmers Schubertiana på arabiska på bokmässan med en särskild glöd. Nedanför den lilla scenen satt den svenske poeten själv och följde sin arabiska kollegas röst och gester.
– Jag är väldigt glad för att ha fått lära känna Tomas Tranströmer. Vi har blivit vänner. Jag beundrar hans sätt att närma sig poesin och jag beundrar hans person också.

Er poesi är av helt olika slag?
– Ja, de är av olika världar. Det förflutna är inget problem för Tomas Tranströmer som för mig. Det är bra att extremerna möts. Det är poesi i sig.

Maria Carling

maria.carling@svd.se

Fler artiklar | Blogg