Förra sommaren var Anisur Rahman från Bangladesh gäst på författarkongressen Waltic i Stockholm. Andra dagen blev han uppringd av både familj och vänner:

Kom inte hem igen! Man söker efter dig. Du är inte längre säker här.

Han blev chockad, och samtidigt inte helt överraskad. Såväl den statliga RAB-milisen som de islamistiska extremisterna har längre varit ute efter honom, och han har fått dödshot och blivit både utfrågad och torterad.

–Det här blir aldrig bra igen, säger han och visar upp ett stelt och svullet långfinger.

Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman och jag sitter i Rahmans tvåa i Uppsala. På soffbordet har han dukat upp med juice, bananer, mandariner, skorpor, snacks från Indien samt shemai, en bangladeshisk efterrätt.

Lägenheten ligger på en tyst gata och ger ett kalt intryck, även om det väsentliga finns på plats, som säng, skrivbord, köksbord, stolar, soffa och bokhylla, med titlar på bengali, engelska och svenska.

Efter Waltic beslöt han sig för att stanna i Sverige, bodde ett år i en studentlya i Huddinge och blev nyligen Uppsalas ”fristadsförfattare” för ett år framåt – ett generöst arrangemang där staden förser utsatta författare med bostad, matpengar, telefon, dator, transporter och en kontaktperson, för att han eller hon ska kunna fortsätta arbeta, utan att vara rädd och utan att behöva bry sig om pengar.

Men kan du verkligen skriva här, på flykt, i en annan världsdel och långt borta från familj och vänner?

–I början gick det inte alls. Jag var alldeles för upprörd och rädd, inte minst på grund av alla samtal som jag får på nätterna. Några av männen hotar mig på bengali, andra pratar engelska. Fast nu har jag vant mig och har faktiskt hunnit skriva klart en kortpjäs. Poesin är svårare. Den kräver stillhet. Den måste man vänta ut.

Det bor cirka 8000 personer från Bangladesh i Sverige, och jag undrar om han har kontakt med sina landsmän.

–Jag håller mig medvetet borta, eftersom jag inte vet vem som är vän och vem som är fiende. Den enda jag talar med är journalisten Tasneem Khalil. Vi var kollegor en gång. Numera bor han i Örebro och är också flykting.

Vi måste värna om våra författare och journalister, kan man tycka, för deras roller är avgörande, om man sätter det fria ordet högt. Kanske borde skribenter till och med särbehandlas, och få extra skydd?

–Ja, precis så som vi på Pen ser det, säger Eugene Schoulgin i telefon från Istanbul. Han arbetar för International Pen och känner väl till fallet Rahman, som han ser som ytterligare ett exempel på ”en otäck utveckling”: Skribenter är mer oskyddade än tidigare. Det allmänna klimatet har förändrats. Det mesta handlar om pengar och politik, och man är känsligare för trycket från invandrarfientliga grupper.

–Antalet mördade författare och journalister stiger i flera länder, som till exempel i Mexiko. Och i Ryssland, som idag är världens andra farligaste land om du arbetar som journalist.

–Vi vill gärna tro att det har blivit betydligt bättre efter murens fall, säger Ola Larsmo från Svenska Pen, men det är tvärtom.

Också vår egen kontinent har problem:

Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i Eritrea sedan åtta år tillbaka.

Den italienske författaren Roberto Saviano har skrivit om sitt lands organiserade brottslighet och tvingas numera ha livvakt dygnet runt samt måste ständigt byta bostad. Till slut kommer maffian ändå att skjuta ihjäl honom, tror Schoulgin, i år eller om tio år.

Förra året fängslades Dmitrijs Smirnov i Lettland, för att han i en artikel hade sagt att folk inte borde ha pengar på banken, och inte spara i den lokala valutan. Landet har en ny lag som förbjuder spridandet av ”rykten eller falska nyheter” om det finansiella systemet, och polisen i Riga anhöll honom redan nästa dag.

Till tidningen Journalisten säger han att enda anledningen till att han inte har åtalats är det stora intresset från utländska medier.

När Rahman ska fotograferasberättar han att polisen i Uppsala inte vill att vi tar bilder som visar var lägenheten ligger eller skriver vilken gata han bor på.

Till saken hör att hans hustru och barn har flyttat till hemlig adress, att polisen i Dhaka anklagar honom för brott som han hävdar att han inte har begått – och att flera författare och journalister har avrättats.

Det låter allvarligt. Ändå förklarade Migrationsverket i oktober att Rahman inte är i behov av skydd och inget har att frukta när han återvänder, och avslog därmed hans ansökan om asyl.

Beslutet överklagades av Rahmans advokat, Ingemar Sahlström, och några timmar innan denna artikel går i tryck meddelar verket att man har omprövat ärendet och nu låter författaren vara kvar i Sverige.

–Otroligt, underbart, fantastiskt, säger en mycket rörd Rahman i telefon, när jag ringer och berättar nyheten några dagar efter vårt möte i Uppsala. Jag är oerhört lättad. Tacka Sverige åt mig! Den bästa gåva jag kunde ha fått, som om jag har fått livet åter. Ikväll måste jag fira.

På Migrationsverket förklarar Anette Bäcklund att inga nya fakta har inkommit. Man har helt enkelt gjort en annan bedömning av samma material, och än en gång frågat sig vad som är sant, och vad som är tillräckligt för att Rahman ska få stanna.

Sahlström har hållit på med asylärenden i över tjugo år, och under denna tid har verkets bedömningar bara blivit striktare och striktare, utan att han egentligen förstår varför. Dessutom tar allt lång tid, klagar han, och ändå fattar man gång på gång schablonartade beslut, istället för att sätta sig in i de enskilda fallen.

Det verkar som om Migrationsverket ofta har sin egen agenda, som Larsmo ser det, i motsättning till kulturministern som satsar på fristadsförfattare, och UD och Sida som lyfter upp den internationella kampen för demokrati och yttrandefrihet.

Så varför trodde inte Migrationsverket på Rahmans uppgifter i sin första utredning? Misstänkte man att han försökte lura sig in i vårt land, genom att presentera överdrivna hotbilder?

I själva verket vill Rahman inte vara här, utan hoppas kunna återvända till Bangladesh, även om det kommer att ta tid. Där väntar hans hustru och deras tvååriga dotter, där är han djupt engagerad i kampen för demokrati och kvinnors och minoriteters rättigheter – och där vill han fortsätta skriva poesi på bengali.

I morgon kommer han att besöka Fängslade författares dag i Stockholm. Där ska bland andra Chenjerai Hove från Zimbabwe läsa egna dikter. Liksom Rahman vågar han inte återvända till sitt hemland, men i och med att han blev fristadsförfattare i Stavanger såg Norge till att han fick asyl.

–Det tycks finnas för lite samsyn och samarbete hos er i Sverige, säger Elisabeth Dyvik från Icorn, International Cities of Refuge Network, som är paraplyorganisation för ett 30-tal fristadsorter.

–Här i Norge får vi starkare stöd av myndigheterna, och kan lätt ordna så att författaren alltid har uppehållstillstånd under själva stipendiet.

Under Fängslade författares dag förra året fick Lydia Cacho Tucholskystipendiet för sina avslöjande reportage från Mexiko, där nio författare och journalister mördades förra året.

Landet är i fokus för ett projekt som Writers in Prison Committee inledde i januari i år, och som går ut på att uppmärksamma situationen i Latinamerika, där 37 författare och journalister har avrättats under åren 2004 till 2008, och där ytterligare fyra har försvunnit.

Tillbaka till Uppsala, där intervjun med Rahman snart är slut, och där fotografen ber honom att gå ut på den lilla balkongen, för fler bilder. Det är först då, när dörren öppnas och ljuset faller in, som jag inser att alla jalusier är nedfällda.

–För att folk inte ska kunna spionera på mig. Polisen vill ha det så.

Frizon för

fria ord

I morgon är det Fängslade författares dag. Antalet hotade, jagade, fängslade och mördade författare och journalister växer. SvD har träffat Anisur Rahman från Bangladesh. Han är fristadsförfattare i Uppsala, och har först efter en utdragen process fått asyl , trots att hoten från hemlandet når honom ända hit.