Det är egentligen djupt överraskande att vi inte har pratat om David Shrigley förut. Han är ju något av det mest intelligenta – och dessutom roligaste – som hänt i det som kan kategoriseras som konst i det här landet. Och som en högst ovanlig bonus är han lika omdiskuterad bland konstkritiker som han är älskad av den så kallade mannen på gatan.

Den 38-årige skotske allkonstnären Shrigleys verk i gränslandet mellan humor och kolsvart nihilism är så ständigt närvarande i min vardag att jag nog tar honom för given och inte ens tänker på att jag borde skriva om honom.

Varje lördag publicerar han en märklig liten teckning eller text i The Guardians helgbilaga, hans affischer och printar hänger över en hel vägg på briljanta Commes des garçons-ägda varuhuset Dover Street Market och bara häromveckan gav han ut en egen skiva, Forced to speak with others, där han tonsatt sitt absurdistiska klotter om håriga barn och kåta ekorrar.

Men samtidigt – ute i, well, verkligheten – har hans böcker en egen hylla i varenda stor bokkedja på varenda High Street i varenda brittisk stad.
Det är just för att han blivit ett lika folkligt brittiskt fenomen – det är därför jag jämför honom med Lasse Åberg snarare än med betydligt mer närbesläktade Jockum Nordström – som man inte ens reflekterar över hans genialitet.

Jag menar, själv är jag bokstavligen omgiven av Shrigley dygnet runt och sover i en illgul Shrigley-designad t-shirt som jag fick i present när jag spelade skivor på Triptych-festivalen i Glasgow. Ändå har jag svårt att känna att Shrigley skulle vara överexponerad.
För det var först när jag i veckan läste om invigningen av en ny Shrigley-utställning på Dundee Contemporary Arts och spontant bokade en flygbiljett till Skottland som jag förstod att ordet faktiskt måste spridas.

Att Shrigley figurerade i ett tidigt nummer av den underbara lilla svenska konsttidskriften Loyal och har ställt ut på ett prestigefyllt galleri i Köpenhamn räcker liksom inte. Denna fulländade korsning mellan Matt Groenig, Hans Appelqvist, Thomas Pynchon och hans isländske själsfrände Hugleikur Dagsson är alldeles för bra för att sluta upp som killen som ritar de där makabra vykorten som tejpats fast på kassan i den där konstbokhandeln vid Sergels Torg.

Nu måste jag sluta. Någon berättade just att Shrigleys klassiska salt- och pepparkar märkta ”heroin” och ”cocaine” är till salu ute på eBay.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar