Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket, har i ett antal artiklar med lätt eufori beskrivit vilka möjligheter digitaliseringen ger att lagra och sprida böcker. Den senaste i en understreckare i SvD den 17 oktober. Det är lätt att dela hans entusiasm för möjligheterna.

Problemet är att Snickars ser allt som står i vägen för en snabb digitalisering som onödiga hinder, resta av bakåtsträvande förlag och upphovsmän. I den pågående konflikt där Google möter kraftigt motstånd från en stor del av världens bokbransch, från ett stort antal upphovsmanna- organisationer, från regeringarna i flera europeiska länder och även från USA:s justitiedepartement, är Snickars position glasklar:

”Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den (Googles ambition) till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.”

Det bör varken Snickars eller hans arbetsgivare, Kungliga Biblioteket, göra. Googles ambition strider mot Bernkonventionen och ett antal andra internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till. Den går stick i stäv mot grundprincipen i svenska upphovsrätten, grundlagsfäst sedan 1809. Och den strider mot den enkla och för de flesta självklara moraliska regeln att en bok bara får mångfaldigas och spridas med författarens uttryckliga tillstånd.

Att Google vänder på denna klara rättsprincip genom att hävda att ”alla som inte hör av sig är med”, ser Snickars det som ”det mediehistoriskt mest intressanta med Google Book Search.” Visst är det intressant att Google vill få rätt att sprida alla världens böcker utan att prata med en enda författare. Men inte berömvärt. Efter den massiva kritiken har Google och de övriga avtalsparterna tagit ett steg tillbaka och börjat om i sina förhandlingar. Ett steg i rätt riktning.

Men oavsett hur det går med Google-avtalet är frågan om litteraturens spridning på internet en ytterst viktig samhällsfråga. Upphovsrätten är en av de grundläggande förutsättningarna för det moderna svenska samhället. Upphovsrätten har, i samspel med yttrande- och tryckfriheten, varit en förutsättning för den folkliga kultur som ersatt den tidigare överhetsstyrda mecenatkulturen. Nu skapar den digitala tekniken ändrade förutsättningar. Men detta betyder inte att grundidén – författarens rätt att själv bestämma över sitt verk – har blivit omodern. Att som Snickars reducera den till ”bisarra omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen” påminner om den sovjetiska synen på upphovsrätten.

Vi vill naturligtvis att digitalise- ringens möjligheter utnyttjas snabbt och till sin fulla potential, men det får inte ske till priset av att all annan erfarenhet och kunskap slängs överbord. Det skulle vara olyckligt om den förlagskultur, som byggts upp i samspelet mellan författare och förläggare, med upphovsrätten som grund, begränsas till de tryckta böckerna och inte tas tillvara i den digitala utgivningen. Det skulle vara olyckligt inte bara för förlagen och författarna, utan i längden även för den allmänhet som Pelle Snickars vill representera. Google är ingen historisk nödvändighet. Upphovsrätten kan fungera mycket väl även i den digitala världen.