Höstsolen glöder över skogarna i Sorunda socken. En liten väg slingrar sig fram mot ett blygsamt sommarhus med spåntak.

Det smäller i bildörrar. En förväntansfull skara närmar sig huset vid Hästnäsviken, där ägaren Charlotta Hagerud gör sig redo för ännu en guidad tur på engelska.

Bland åhörarna den här gången finns Barry Bergdoll, chefsintendent för arkitektur och design på Museum of modern art i New York. Danske Bjarke Ingels provar en gunga som hänger i en tall, medan italienaren Gennaro Lopez lyssnar på Charlotta Hagerud med allvarsam min.

Vi befinner oss vid arkitekten Gunnar Asplunds eget fritidshus söder om Stockholm. Här byggde han på 30-talet ett modernt fritidsboende förankrat i svensk allmoge. Ett lågt hus, med en mäktig granitklippa i ryggen och utsikt över viken.

Charlotta Hagerud berättar att hennes farmor var gift med Asplund. Själv har hon tillbringat alla somrar här, och hon är van vid att utländska besökare knackar på dörren.

–Jag är uppvuxen med att man väcks på morgonen och går upp och bäddar sängen. För man vet aldrig vem som kommer, säger hon och berättar om genomblöta japaner som kommit traskande genom skogen i strilande regn.

Gunnar Asplunds byggnader är starka magneter för arkitekturintresserade världen över. Och när Stockholms stad planerade en tillbyggnad av Asplunds stadsbibliotek ledde det till internationella protester.

I dag kan man säga att arkitekttävlingen om stadsbiblioteket slutade i fiasko. Men man kan också säga att debatten gjorde att många svenskar fick upp ögonen för Gunnar Asplunds internationella status.

–I Italien finns en stark känsla för Asplund. Jag undrar varför han inte är så stor här. Det är konstigt, säger Gennaro Lopez med förbryllad blick bakom sina metallbågade glasögon.

Han tar upp en kompass ur kostymfickan, och går uppmärksamt genom det lilla huset som, likt en allmogestuga, följer terrängens lutning.

Till vardags undervisar Gennaro Lopez på arkitektskolan i Venedig. Han säger skämtsamt att hans förnamn är en italiensk version av Gunnar, och tillägger att Gunnar Asplund är en av de absolut största för honom.

I den internationella arkitektkåren finns det många som vittnat om hur mycket de lärt sig av Asplund. Det handlar om hur Asplund förenade byggnad med omgivning. Det handlar om hur han skapade en modern arkitektur förankrad i historien.

Och det handlar inte minst om hur han åstadkom en vardaglig, funktionell arkitektur med ett psykologiskt djup.

–De flesta arkitekter tar dig från A till B. Men inte Asplund. Han kan ta något så enkelt som en trappa och göra den till en magisk resa, säger Nicholas Adams, professor i arkitekturhistoria på telefon från Vassar college i USA.

Internationellt beskrivs Gunnar Asplund ofta som en humanist, som aldrig gjorde arkitektur till något självändamål. Klart är att han arbetade med ett starkt intresse för hur människor skulle använda och förnimma hans arkitektur.

Med inlevelseförmåga och psykologisk fantasi skapade han stämningsmättade miljöer. Asplunds byggnader är inte bara tacksamma att fotografera och analysera –de bjuder också på starka känslomässiga upplevelser.

Den som klivit upp för den långsamt stigande trappan till Stockholms stadsbibliotek, där en mörk passage leder vidare till den ljusa Rotundan, förstår varför Asplund ibland liknas vid en regissör.

Och den som besökt Skogskyrkogården, och mötts av det öppna, befriande landskapet och arkitekturens små tröstande detaljer, förstår att hans skapande bottnar i en djup humanism.

Själv var Asplund produkten av en svensk borgerlig kultur där arkitekterna åtnjöt stor respekt. Han föddes 1885, och började sin karriär i en tid när man ofta talade om arkitektur som byggnadskonst.

Asplund var en konstnärspersonlighet som skapade utifrån sina egna, existentiella erfarenheter. Många har vittnat om att det finns något universellt i hans verk, något som talar till människor med olika kulturell bakgrund.

Asplunds förstfödde, sonen Olle, dog tidigt. Kanske var det denna erfarenhet som bidrog till att Asplund ägnade sig åt begravningsplatser och kapell med sådan känslighet.

1930 var Asplund huvudarkitekt för Stockholmsutställningen, som blev funkisens genombrott i Sverige. Men Asplunds verk låter sig inte fångas med etiketter som ”funktionalism” eller ”traditionalism”.

–Asplund är så komplex, säger Nicholas Adams och tillägger att det som fascinerar många idag är just komplexiteten i hans arkitektur.

Asplunds arkitektur har liknats vid ett ymnighetshorn; den är laddad med symbolik, dramatik och naturkänsla. Den rymmer både den ljusa, optimistiska samhällsvisionen och anspelningar på det klassiska och det folkliga arvet.

Själv arbetar Adams på en bok om Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus, som stod färdig 1937. Han konstaterar att det kommer böcker på både engelska och japanska om Asplund. Samtidigt är han lite förvånad över att den svenska Asplundlitteraturen är så mager.

I Sverige har intresset för Asplund länge varit relativt svalt. Det svenska 1900-talsbyggandet har i hög grad präglats av storskalighet och rationalism. Asplund, som i en SvD-intervju 1935 talade om vikten av stämning och ”hygge”, marginaliserades snabbt.

Efter sin död 1940 blev han allt mer bortglömd; det finns de som vittnat om hur hans verk inte ens diskuterades på landets arkitektutbildningar.

–Det var mycket tyst när jag var i Sverige och forskade på 1970-talet, säger Stuart Wrede, författare till boken The Architecture of Erik Gunnar Asplund.

1978 rapporterade Göran Schildt i denna tidning om det stora Asplundintresset i USA. ”Det är möjligt att han aktualiseras också i Sverige”, skrev Schildt lakoniskt.

Och på 1980-talet börjar Asplunds namn dyka upp i spalterna allt oftare.

Artiklarna handlar bland annat om att Asplunds arvingar, med regeringens tillstånd, säljer Asplundritningar på den amerikanska marknaden. Rapporteringen handlar också om att landstingspolitiker vill riva Asplunds bakteriologiska laboratorium i Solna.

Men i takt med att den internationella postmodernismen riktar strålkastarljuset mot byggnader som Stockholms stadsbibliotek och Sölvesborgs tingshus så vaknar också det inhemska intresset för Asplunds arkitektur.

Allt fler talar om Asplund som en arkitekt som lyckas knyta an till historien utan att bli ytlig eller reaktionär. Utställningar i samband med Asplunds 100-årsfirande bidrar till intresset. 1994 klassas Skogskyrkogården som världsarv av FN-organet Unesco.

Men trots att Asplund internationellt räknas till de stora 1900-talsarkitekterna så har han på många sätt förblivit en doldis. Nicholas Adams tror att en förklaring är att han inte enkelt låter sig kategoriseras –han är inte synonym med en strömning på samma sätt som exempelvis Le Corbusier.

–Asplund håller en lägre profil, säger Nicholas Adams, som samtidigt tror att detta är en förklaring till att Asplund ständigt kan tala till nya generationer.

Asplunds arkitektur rymmer något gåtfullt, eller motsägelsefullt, som gör det svårt att placera honom i ett fack. Han har inte heller gjorts till någon nationell hjälte.

Stadsbiblioteket i Stockholm är inte byggnadsminnesförklarat. Och för bara några år sedan tyckte Göteborgs dåvarande kommunalråd, Göran Johansson, att Asplunds rådhustillbyggnad kunde göras om till bostäder.

Asplund påverkade både Alvar Aalto och Arne Jacobsen – men för många svenskar är han kanske den minst kände av de tre. Att Danmark och Finland gärna marknadsför sig med hjälp av sina stora arkitekter säger naturligtvis något om att arkitekturens ställning är olika stark i de nordiska länderna.

–Aalto har varit mycket viktig för den nationella identiten i Finland. I Finland satsade man mycket pr på Aalto och den finska arkitekturen efter kriget, konstaterar Stuart Wrede.

I Sverige har det inte funnits samma stolthet över de konstnärligt begåvade arkitekterna. Eftertidskrigens arkitekter upptogs mycket av sociala frågor, förortsbyggande och stadsomvandlingar. Det som marknadsfördes utomlands var folkhemmet och mönsterförorter som Vällingby.

Ytterligare en förklaring till att Asplund inte blivit någon nationell ikon är hans tidiga död. Asplund dog när han bara var 55 år gammal.

Gunnar Asplund, som hade dåligt hjärta, höll ett högt arbetstempo. Arbetsdagarna var ofta 12–14 timmar långa. Samtidigt hade han bara ett fåtal medarbetare; Asplund ville själv sätta sin personliga prägel på allt han gjorde.

Gunnar Asplunds arkitektur liknas ofta vid allkonstverk –allt är genomarbetat, det finns ett helhetstänkade som omfattar allt från dörrhandtag till byggnadens relation till omgivningen. Skisserna vittnar om ett mödosamt och prövande arbete.

Asplunds helhetstänkande, med skräddarsydda lösningar, innebär samtidigt att hans verk blir svåra att förändra. Kritiker har påtalat att det gör hans byggnader sköra. Men det är också denna medvetna gestaltning av stort och smått som skapar så speciella arkitekturupplevelser.

Sommaren 1940 invigs Skogskrematoriet med Heliga korsets kapell. Asplund står på höjden av sin karriär.

Hans medarbetare Carl-Axel Acking har vittnat om Asplunds djupa engagemang i detta uppdrag. Om hur han slet för att hitta rätt karaktär på inventarierna, och om hur han med diskreta medel försökte stötta de sörjande.

Vid de närmast anhörigas plats skapade Asplund ett mönster i kalkstensgolvet där blicken kan söka fäste i en svår stund. I väster placerade han en glasvägg som kan sänkas ned i golvet efter begravningen.

Bara några månader efter invigningen begravs han själv här. Det är på Asplunds egen begravning som den sänkbara väggen används för första gången, och efter avskedet kunde de församlade träda rakt ut i det levande landskapet.

Elisabet Andersson

elisabet.andersson@svd.se