Att stadens kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt på sin blogg – av alla ställen – låter meddela att den planerade tillbyggnaden av Gunnar Asplunds världsberömda huvudbyggnad för Stockholms stadsbibliotek inte blir av, är en glädjande nyhet för de flesta av oss.

Vi som bryr oss om arkitektur och stadsbyggnad kan glädjas åt ett bevarande av Asplunds komposition vid Observatoriekullen.

Den som bryr sig om kultur kan fira att Stockholms stadsbibliotek inte genom en ogenomtänkt tillbyggnad kastar bort sin trovärdighet som kunskapens, konsten och förnuftets hemvist.

Att det är skenande kostnader som blivit vår räddning är säkert sant. Men säkert har protesterna mot det vinnande förslaget i arkitekttävlingen, inte minst från det internationella expertorganet Icomos, varit en viktig faktor.

Problemet har dock aldrig varit själva idén att bygga till Stadsbiblioteket. Problemet har varit att juryn i tävlingen valde ett förslag som i sin strävan att åstadkomma en spektakulär märkesbyggnad hotade att förvandla byggnadens omsorgsfullt gestaltade omgivningar till oigenkännlighet. Hade valet istället fallit på exempelvis den italienske arkitekten Nicola Braghieris tävlingsförslag med mottot Nosce te Ipsum hade planerna på en tillbyggnad hamnat i ett helt annat ljus.

Här finns anledning inte bara till glädje, utan också till eftertanke. För problemen med Stadsbibliotekets tillbyggnad är i grund och botten att vi i Stockholm inte klarar av projekt av den här svårighetsgraden. Det saknas, som alla vet, inte andra exempel på viktiga stadsbyggnadsfrågor som blivit eller hotar att utvecklas till rejäla praktvurpor.

För att Stockholm ska kunna undvika dessa hotande stadsbyggnadskatastrofer räcker det inte med att stoppa nya projekt.

Om planerna på Stadsbibliotekets tillbyggnad nu läggs ned får det inte några allvarligare konsekvenser. Det innebär knappast något annat än att bibliotekets driftsbudget används till verksamheten istället för bindas i nya, dyrbara och illa genomtänkta lokaler.

Men det finns andra frågor som inte kan lösas lika enkelt. Hur ska vi bygga upp en kompetens som gör det möjligt att hantera vår växande stads alla problem? Det måste vi alla – vare sig vi är intresserade av kulturfrågor eller stadsbyggnad, vare sig vi är arkitekturintresserade eller helt enkelt bara stockholmare – engagera oss i. Annars får vi finna oss i att tröttas ut med dessa i grund och botten trista och onödiga debatter om dåliga förslag.