Gellert Tamas nya reportagebok ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation” handlar å ena sidan om de apatiska flyktingbarn som stod i centrum för debatten om den svenska asylpolitiken mellan 2004 och 2006. Å andra sidan handlar den om den apati, i betydelsen känslolöshet och likgiltighet, som var utmärkande för särskilt den socialdemokratiska regeringens och migrationsverkets avvisande förhållningssätt till barnen.

De mest anmärkningsvärda avslöjandena i denna skändliga historia är redan kända från Tamas tv-reportage ”Spelet om de apatiska barnen”, som sändes i Uppdrag granskning den 19 september 2006. Men boken tillför två saker: Dels en minutiös redogörelse för händelseförloppet mellan den 19 mars 2003 och den 7 mars 2006. Dels en djupare analys som försöker besvara frågan om hur Sverige cyniskt kunde lämpa av svårt sjuka barn och deras föräldrar utan pengar och stöd på flygplatser i S:t Petersburg, Sarajevo, Skopje och Pristina.

Tamas berättar historien om de apatiska barnen på ett sätt som starkt påminner om den teknik han tillämpade i den kritikerrosade ”Lasermannen” (2002). Han pendlar mellan de små, som i empatiska berättelser om barn som Mariana, Jennifer, Anisa, Vlad, Tanja och Diana, och de stora politiska händelserna och mediedebatterna. Och han förmår på ett mycket skickligt sätt väva samman det stora med det lilla. Läsaren ser hur den förfärande avvisningen av den svårt sjuka Mariana hänger samman med ett manipulativt maktspel som orkestreras från Rosenbad. Eller hur det närmast obegripliga faktum att Vlad och hans familj lämpas av på flygplatsen i S:t Petersburg är en effekt av en misstroendekultur på migrationsverket, som bland annat fötts ur mediemyter. I det ljuset blir det också lite mer begripligt, men inte mindre upprörande, att Vlads avvisning firas med champagne på migrationsverkets kontor i Solna.

Genom reportaget växer så långsamt en skrämmande helhetsbild fram. Det blir uppenbart hur regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, Marie Hessle, väljs för sitt uppdrag för att bevisa att de apatiska barnen i själva verket spelar apatiska eller drogas av sina föräldrar för att familjerna ska få uppehållstillstånd i Sverige. Denna tes grundar sig inte på fakta, utan emanerar ur en politisk vilja att vidmakthålla en sträng asylpolitik. Och den bekräftas i den misstroendekultur mot flyktingar som frodas på Migrationsverket.

I detta migrationspolitiska sammanhang begår Marie Hessle alla faktainsamlares dödssynd: hon blir upptagen med att bevisa sin tes i stället för att kritisk pröva den. Därmed tar hon intryck bara av personer och fakta som tycks tala för tesen, och avvisar systematiskt allt som talar mot den. I sin maktposition etablerar hon därmed en bild av att de apatiska barnen är simulanter. Denna bild sprids vidare, och etableras som sanning, av migrationsminister Barbro Holmberg. En sanning som inte ifrågasätts av de medier som har till uppgift att kritiskt granska statsmakterna.

Genom ett imponerande researcharbete visar Tamas att Hessles och Holmbergs ”sanning” vilar på en falsk grund. Barnen spelar inte sjuka. Det vet i princip alla de läkare som vårdar dem på daglig basis, men även de misstänkliggörs i debatten. Inte heller drogas barnen av sina föräldrar. Det är heller inte så, som både Hessle och Holmberg upprepade gånger framför, att det bara är Sverige som har apatiska barn. Tvärtom visar sig detta tillstånd vara en välkänd konsekvens av traumatiska upplevelser. Vid närmare granskning visar det sig vidare att inga apatiska barn, i motsats till många rykten, snabbt återhämtat sig i de fall familjerna beviljats asyl. Genom att familjen bereds en tryggare situation återhämtar sig förvisso barnen oftast – men det är en process som tar många månader.

Slutsatsen är förfärande. Sverige avvisade under flera års tid svårt sjuka barn, och misstänkliggjorde samtidigt deras föräldrar som cyniska manipulatörer. Denna politik genomfördes på basen av rykten, myter och ren manipulation. Utan tvekan är detta en skam för Sverige i paritet med baltutlämningen eller tvångssteriliseringarna av människor med förståndshandikapp. Och Tamas ska självklart ha stor heder för att han uppdagat den saken.

När det gäller Tamas berättarteknik kan det konstateras att han framför historien med stor inlevelse, och inte utan dramaturgiska effekter. För det mesta tycker jag att det är bra. Det ger boken det driv som behövs för att man ska komma igenom de 607 sidorna. Men ibland går det över styr. ”Och medan höstmörkret alltmer sänkte sig över Sverige intensifierade Annica Ring och Marie Hessle sin jakt på manipulerade apatiska barn – och deras föräldrar”, är exempelvis en mening som skulle passa bättre i en kioskdeckare än i en seriös reportagebok. Och den meningen är dessvärre också signifikativ för ett annat osympatiskt drag hos Tamas: hans tydliga antipati mot just Hessle och Ring.

De två kvinnorna hade utan tvekan en stor skuld i att de sjuka barnen och deras föräldrar misstänkliggjordes och förnedrades. Men denna skuld är så uppenbar i ljuset av deras professionella, eller snarare oprofessionella, handlingar att Tamas många utflykter i rykten om deras karaktärsdrag känns både överflödiga och plumpa.