Hans röst i telefon är muntert muttrande:

– Efter raksträckan kommer det en s-kurva. Där tar du 90 grader rakt åt söder. Missar du avtagsvägen är det kört, då får du intervjua någon annan jävel längs vägen.

Alternativ hade funnits, för­visso. Längs just denna österlenska grusväg bor också Ulf Lundell och längre bort har Per Ahlmark ett hus. Klas Östergren medger att det är lite märkligt. Själv har han förstås aldrig flyttat till Skåne, det var mer så att han aldrig återvände till Stockholm efter en av livets stjärnsmällar. Han blev helt enkelt kvar. Nu har han varit kvar i 20 år och under dessa år har han inte bara fått stor familj och större kropp – fram till 30 var han en tanig man som inte ens förmådde äta en hel pizza. Landskapet har också gett avtryck i hans böcker. Inte så att Klas Östergren sitter på sin åker och skriver de numera rätt nötta lovsångerna om Österlens ljus och öppna landskap. Han är mer inne på kufar och rufflare, de udda personligheter som kultur­maffian ännu inte hunnit skrämma bort från denna kust.

– Här kan man hålla sig för sig själv utan att uppfattas som arrogant eller snobbig. Kustsamhällena har tagit intryck från hela världen genom sin sjöfart. Dessutom är de infödda inte heller helt okomplicerade, om man ska börja titta på konstigheter…

Nedsjunken i arbetsrummets soffa förmedlar Klas Östergren årens motstridiga erfarenhet: Samtidigt som man får vara ifred på glesbygden har man ingenstans att gömma sig. Det finns alltid någon som har kikarsiktet inställt på just ens egen person.

Som författare måste det väl ge dig en fördel? Du ser helt enkelt mer?

– Absolut. Bakom de besked­ligaste häckar kan rena passionsdramerna utspela sig.

Huvudpersonen i Klas Östergrens senaste bok, Den sista cigarretten, heter påpassligt nog Klas och är författare. I det inledande kapitlet har han åkt till en skånsk landsortsbiograf för att se Metropolitans överföring av Puccinis La Bohème. I pausen stöter han ihop med en gammal bekant, kvinnan Madeleine, och sedan är berättelsen igång, den som går tillbaka till 80-talets Stockholm. Historien ska inte avslöjas innan boken ens kommit ut. Men så mycket kan väl sägas som att grundhistorien rör sig runt ett konstverk, Den döende dandyn, som återskapas i en bisarr fotoscen där man använder sig av totalt orörliga modeller.

Nej, nu får Klas Östergren själv berätta:

– I en fotobok, jag vill inte ens nämna konstnärens namn så han får mer reklam, såg jag en gång några motbjudande bilder där man använt sig av döda kroppar på ett spekulativt sätt. De där bilderna har legat kvar och gnagt, som ett eksem som man inte blir av med.

– Mina romaner brukar börja så, med en känsla, en livskänsla. Det finns något jag vill ha svar på.

Och vad blev svaret, 442 sidor senare?

– Det här är en roman, ingen ­debattartikel. Därför finns inga raka och entydiga svar. Jag har en idiotisk dragning till sånt som komplicerar saker och ting på ett sätt som gör det väldigt, väldigt bökigt för mig som författare. Nu dök en kvinna upp, anhörig till en av modellerna. Hennes linje skulle kunna ha varit rak men efter ett tag visade det sig att hon blivit för­älskad i huvudpersonen – och så blev det 300 sidor till att skriva…

Du har sagt att efter varje bok är du en annan än du var före?

– Oj, det måste ha varit länge sedan. Så föränderlig är jag nog inte längre, tyvärr.

Halvliggande i sin arbetssoffa, han säger att det inte beror på oartighet utan mer på soffans konstruktion, talar han om tidens gång och att detta är den första bok han skrivit utan nikotin – ja, utan att ens öppna posten. Dessa två ställningstaganden verkar höra ihop. Han slutade snusa, ­efter att ha varit uppe i två dosor om dagen, och när han väl kvicknat till efter kroppens akuta ­abstinensreaktioner gick han helt in för sin roman. Var inte ens ­nyfiken på vad posten kunde föra med sig.

Boken, låt oss hålla oss kvar vid den, tar upp ett ytterst aktuellt ämne: Var går gränsen mellan konst och brott, vad kan en konstnär göra i skydd av det som kallas kreativitet och nyskapande?

Det är han själv som för in Anna Odells namn.

– Jag har inte sett hennes verk och när debatten började satt jag redan och skrev på min bok. Vilket i sig är ett intressant samband.

Men vad tycker du? Får man, inom ramen för konstnärligt skapande, spela psykotisk och ta sig in på en psykiatrisk avdelning för att visa hur man kan bli behandlad där?

– Eftersom jag inte sett hennes verk vill jag inte uttala mig om det. Men den debatt hon satt igång är viktig. Själv stod jag en gång och bankade på dörren till psyket, det var också på S:t Göran, utan att komma in. Där fanns ingen plats. Eller också tyckte man inte jag var tillräckligt sjuk.

– När jag verkligen hade behövt en vänlig famn och några tabletter att sova på blev jag portad. Det där upprörde mig länge efteråt. Jag har stor sympati för Anna Odell och hennes ansträngningar.

Fantasin är ett tveeggat svärd, summerar Klas Östergren. I ett överskott kan den bli till vanföreställningar, nojor. I sina egna mest svajiga ungdomsår kunde han avgöra sin mentala status genom att se på sitt hem, eller på sig själv i spegeln.

– Var jag nyrakad, hade slips och inte ett dammkorn hemma var det fara å färde. Kommer jag hem till nån som har det jävligt välstädat misstänker jag alltid att det döljer ett inre kaos. De gånger jag haft möjlighet att kolla har det stämt till hundra procent.

Men din bok handlar också om 80-talets konsthausse, om ­bubblan som så småningom sprack. Här låter du konstnären Jörgen gå till Bukowskis med 8,5 miljoner i en sliten portfölj.

– Jag vill inte entydigt säga att det var en fånig tid. Det var också en intressant tid. Jag själv träffade många bisarra människor, 1989 var det en jävla rulle på stan jämfört med tio år tidigare.

Och varför har jag, som också bott i Stockholm, aldrig träffat de typer som du mött och återanvänder i bok efter bok?

– Du gick väl hem i tid. Du skötte dig väl. Den samling som jag mötte på krogen efter midnatt börjar förstås bli utskriven nu. Det finns inte så många tåtar kvar att rycka i.

Klas Östergrens romangestalter är inte sällan det han själv så ömsint kallar misslyckade manschettproletärer. Det är dem han haft mest fäbless för.

– Jag har alltid intresserat mig för pengar och geschäft på ett sätt som kultursnobbar inte tycker är fint nog att hålla på med. Men ekonomin sätter ramar för kulturen och vid sidan av den formella ekonomin finns den informella, gråzonen med sina egna regler och lagar. Den är vansinnigt spännande.

På skrivbordet i hans arbetsrum, det trevligt bebodda som vittnar om att Klas Östergren numera lever ett harmoniskt liv, ligger första utkastet till tv-serien om hans mest älskade roman­figurer, bröderna Henry och Leo Morgan från Gentlemen och uppföljaren Gangsters. Sex avsnitt är planerade.

– Men de flesta beslut är ännu ofattade. Jag har inte ens tänkt ­på vem som skulle kunna spela Henry och Leo.

Det var Gentlemen som blev hans stora genombrott. Då var han 25 år – och flydde till Paris, vilket förmodligen blev hans räddning. Inte främst för att han, som jag alltid trott, annars hade drabbats av hybris.

– Nej, nej, jag flydde för att det blev så hemskt. Jag såg Gentlemen som en sorgsen roman och sen kom den ut och alla tyckte att det var det roligaste de läst. Jag kände mig totalt missförstådd.

25 år senare, när fortsättningen Gangsters publicerats, mötte han läsare som – precis som han själv – läst om den första boken.

– Det här är en solskenshistoria som jag inte berättat för så många. Men minst tio gånger mötte jag människor som berättade att de vid en andra läsning insåg att Gentlemen inte alls var så rolig som de först tyckt. Detta tror jag inte så många författare får vara med om, att människor efter 25 år äntligen läser den bok som man själv tyckte att man skrev.

Var det drömmen om ett hejdlöst 70-tal som vi projicerade på bröderna Morgan.

– Ja, kanske. I en gråmelerad tid lyste min bok som en påfågel.

Och ändå har du aldrig gett oss några lyckliga kärlekshistorier?

– Nej, kvinnorna i mina romaner är ofta starka och kloka, männen bräckliga och klumpiga. Därför blir det aldrig något mellan dem. Ska man skriva kärleksromaner hamnar man också i famntag, och då blir det riktigt svårt.

– I verkliga livet har jag förstås fått uppleva kärlekens vackra ­sidor också. Så det där har jag kvar att skildra.

Att vad som helst kan hända under skrivandets gång är en sak. Men från start måste Klas Östergren veta att historien håller. Det måste den man som har familj och tre hemmavarande barn att försörja. Sedan sin första bok på 70-talet har han suttit åtta timmar per dag vid sin reseskrivmaskin, den han vägrar överge. Det är precis så gnetigt och arbetsamt som det låter.

– Det där kommer nog från pappa, han var inte den som tyckte man skulle ligga i sängen och dra sig. Det var mycket upp och hoppa och göra nytta. Eller säg att han var en extremt nyttoorienterad person, vilket jag också är.

Talar vi om arbetarklassens pliktkänsla eller ett sätt att hålla demoner på plats?

– Förmodligen både och. Men den dödsångest jag hade som ung har dämpats betydligt. När saker och ting hände i familjelivet föll fokus på en annan person och ­efter det har jag aldrig, tack och lov, tagit tillbaka det stora intresset för mig själv.

Han värnar om familjen, häcken runt gården är hög. Nu får vi ta bilder i arbetsrummet, inte bland rosor eller växthus. Därför öppnar vi grinden, hamnar bakom grannen Ulf Lundell på den knaggliga grusvägen, kommer så småningom till Kiviks bio, där man på lördag visar opera i en överföring från Metropolitan. Precis som i Klas Östergrens bok.

Slutsatsen har han redan formulerat:

– Det finns ingen plats längre där vi kan vara isolerade från omvärlden. Det är lika bra att se det positivt och låta världen komma till oss.

Att han själv inte ens kan läsa mejl på en dator, utan hjälp av hustrun eller äldste sonen, lämnar vi därhän. Tanken är roligare att Klas Östergren njuter av Tosca på Kiviks bio på lördag. Utan risk att möta någon av sina roman­gestalter i pausen.