Ljud. Förtätningar och förtunningar av luftmolekyler – det är egentligen allt det är. Men eftersom vår hjärna lärt sig använda ljud för att hämta information från omvärlden, och i förlängningen börjat använda ljud för att kommunicera med andra hjärnor, kan få saker uttrycka och framkalla känslor som ljud.

Detta tar Björn Engelman, vd för Sveriges bästa mastringsstudio Cutting Room, fasta på när han sitter och jobbar i sin studio på Sankt Eriksplan. Utbildad på Sveriges Radio började han gravera vinylskivor på Polar Studios i början av 80-talet innan han gick över till Cutting Room 1985.

När vi kommer och hälsar på ligger det slutmixar på rullband med Per Gessle och Melody Club framme, och på datorskärmarna ser vi Joey Tempests kommande platta visuellt återgiven som kompakta ljudvågor. Med hjälp av equalizers, kompressorer och sin egen yrkesskicklighet skruvar Björn fram en ljudbild som får ”musiken att glittra och skina lite extra” jämfört med den slutmix som han fått levererad från inspelningsstudion.

–Kvittot på en bra mix är rysningar och gåshud, säger Björn Engelman. Även om jag använder mig av både beprövade metoder och egna yrkeshemligheter finns det aldrig något givet recept på hur en slutmaster ska åstadkommas; det är olika för varje låt och måste alltid prövas fram omsorgsfullt.

Ordet mastring kommer av att processen syftar till att framställa en färdig ljudmaster, från vilken vinylskivor och cd-skivor kan produceras. Mastring är en konst som omges av en viss mystik i musikbranschen – även skickliga producenter kan få något förundrat i blicken när de pratar om duktiga mastringsteknikers känsliga öron och svindyra maskinpark.

Men i takt med att ljudtekniken utvecklas ställs nya krav även på hur den gamla musiken ska låta. De analog-digitala omvandlingar som gjordes från de gamla rullbanden i cd:ns barndom håller inte med dagens mått. Att göra nya masters från gamla rullband har därför blivit populärt, och den nionde september släpper Apple Records nymastrade versioner av The Beatles samtliga studioinspelningar.

I fyra år har sju garvade studioproffs suttit på Abbey Road Studios och arbetat med en ny digital omvandling från de gamla analoga rullbanden. Oönskade klickljud från inspelningsapparaturen, vassa s, missljud från mikrofoner och dåliga klipp har tagits bort. Brus har reducerats och ljudet har komprimerats för att åstadkomma en högre volym.

Men vad är då målet med ljudbilden vid en remastring? Ska det låta så likt vinylskivan som möjligt, minus bakgrundsbruset? Ska det låta som det gjorde i studion, men i så fall i vems hörlurar, eller från vilken stolposition? Ska det låta som de råa, omastrade ljudbanden?

–Inget av det, säger Björn Engelman. Man ska utgå från ljudbanden och, precis som vid all annan form av mastring, slipa fram facetterna av den oslipade diamant som den färdiga råmixen från studion kan liknas vid. Av detta följer att även remastringsgänget på Abbey Road måste ha litat till sin egen kreativa förmåga och styrts av sina egna känslor för hur de tycker materialet ska låta – till syvende och sist handlar det om det.

Hur ser det ut för mastringskonsten i ett klimat där det snart inte kommer att tillverkas några cd-skivor längre, och folk verkar nöja sig med ihopkomprimerade mp3:or? Och, kanske ännu viktigare, där de flesta väljer bort hemmastereoanläggningar till förmån för datorns inbyggda högtalare och små Ipod-snäckor? Är resultatet av mastringen fortfarande relevant, eller är den redan bortkomprimerad när den når de flesta lyssnares öron? Björn Engelman menar att den är lika viktig som någonsin, eftersom mastring är till för att optimera lyssning i alla format – från avancerade stereoanläggningar till minsta laptop:

–Folk har lyssnat på musik i små kassa radioapparater så länge popmusiken existerat. Dessutom är det en myt att vi bara lyssnar på musik i skitformat idag. Mp3:or dras alla över en kam, trots att de har stora skillnader beroende på vilken bitrate de gjorts i, säger han.

Emma Bates ger ut musik under namnet Otur på sin egna etikett Pepperbox Recordings och är även nyutexaminerad ljudtekniker. Som en del av den oberoende musikscenen känner hon till flera som tycker mastring är ett onödigt påfund av ett ljudnördigt musiketablissemang:

–Är man ute efter en skitigare, råare lo-fi-känsla är väl mastring inte det man lägger sina sista slantar på, säger Emma Bates.

–Å andra sidan är det ju fler och fler som mastrar själv, med hjälp av mjukvaruprogram. Jag har än så länge lämnat iväg det mesta av mina grejer, men jobbar på att kunna klara av det själv. Ett annat alternativ är ju e-mastring, att man skickar iväg sina filer till ett företag som mastrar. Jag har hört flera som varit nöjda med det, och det blir ju ofta mycket billigare, säger hon.

E-mastring kan dock variera i kvalitet och man ska aldrig betala i förväg – ibland har kunder fått tillbaka en fil där de inte hört någon som helst skillnad efter ”mastringen”.

Den nya vågen av hemmamastring med mjukvaruprogram är dock ingenting som Björn Engelman ger mycket för:

–”Gör-det-själv-blir-lika-bra” bygger på okunskap och lite dålig koll. Jag skulle inte investera i en analog-digitalomvandlare för 60000 eller analog EQ för 120000 kronor om det fanns AD:s eller EQ-plugins för 2000 kronor som är lika bra.

Jian Rödblom är rektor på SAE Institute Stockholm, som har utbildningar inom ljudteknik och musikproduktion. Han menar att mastringen blivit än viktigare idag i och med decentraliseringen av musikproduktionen, där många gör musik i egna mindre studior, jämfört med innan då nästan all musik gjordes i några få professionella studios med erfarna tekniker till hands:

–Idag går inte alltid musiken igenom samma kvalitetssäkrande kontroller, och då behövs denna sista instans än mer, säger Jian. Men det beror såklart på vad man vill göra med sin musik – ska man lägga upp sina låtar på Myspace är mastring kanske överkurs. För professionella sammanhang däremot, till exempel om man vill ha låten spelad på radio, är det alltid en bra idé att mastra. Inte minst för att volymen ska uppnå rätt standardnivå.

En av mastringens primära funktioner är just att få upp volymen på ett fylligt och välljudande sätt, utan att ljudet låter distat och dåligt. Men de senaste åren har det gått inflation i volym – det pågår ett volymkrig där skivbolagen vill ha högre och högre slutmastrar eftersom alla vill att just deras skiva ska ha lite fetare volym än alla andra, eller åtminstone lika hög. För att göra en volymökning måste man komprimera ihop ljudet, det vill säga kapa topparna i ljudvågornas amplitud så att ljudet blir mer kompakt. Det starka blir svagare, vilket gör att hela mixens volym kan ökas utan att det blir för starkt där låten är som starkast, men det gör också musiken mindre dynamisk.

–Volymkriget är en styggelse, suckar Björn. När kunderna ber om justeringar i det färdiga materialet handlar det i nio fall av tio om att dra upp volymen ytterligare. Folk är rädda att just deras låt ska låta svag nu när allt annat är så maxat. Visst går det, men det sker på bekostnad av det musikaliska uttrycket.

Det finns emotionella värden i ljudbilder och att ändra dem gör man inte ostraffat – Beatles remastrade utgåvor kommer förmodligen skapa kontrovers bland Beatlesfansen, inte minst komprimeringen som genomförts för att just öka volymen.

Kritikerna kommer mena att mycket av The Beatles charm låg i deras sound precis som det var, medan förespråkarna kommer hävda att det inte blir rättvist när de gamla låtarna spelas jämte ny musik, och att remastringarna kommer locka till sig nya generationer av lyssnare som inte kunnat ta till sig musiken som den hittills låtit. Återigen kommer man att stöta och blöta vad som är musikhistoriskt korrekt. Helt i onödan, eftersom endast varje lyssnares känslor kan avgöra vad som är rätt och fel. Med gåshud eller rysningar som kvitto.