De senaste veckorna har länkar till videoklipp från olika tonårstjejers bloggar cirkulerat i mejlbrevlådor och på Facebook. I klippen pratar bloggtjejerna om sina egna ord (pördy), vad de tycker om Paris Hilton (fett cool) och sedan skriver de blogginlägg om vad de shoppat idag (läppglans och jeansleggings). De stavar illa, särskriver ord och fnissar osäkert. Några av dem har tiotusentals läsare om dagen och tjänar en del pengar på sina bloggar.

De flesta som ser klippen tar dem på skämt, något att skratta lite åt innan lunchrasten, som det där youtube-klippet med en pandaunge som nyser. Några låtsas måna om de stackars tjejerna och deras självbild, framtid och kvinnoideal, de ömkar dem och lägger fram offerkostymen.

Men en hel del människor tycks verkligen, på allvar, hata bloggtjejerna. Förvånande många, fascinerande mycket. Hatet är så… hatiskt. Du kommer att få ångra det här du håller på med i resten av ditt liv. Du måste vara hjärnskadad. Fy vad du är pinsam. Att du inte skäms. Och långt mycket värre än så.

När jag var liten och ville publicera mig fick jag häfta ihop A4-papper och skriva och rita på sidorna så gott det gick. Jag använde blyertspenna för att kunna ändra i mina manuskript, men så fort jag suddade blev pappret smuligt.

Det roligaste som någonsin hände med mina tidningar var när en fritidsfröken lät mig använda kopieringsapparaten. Att göra egna radioprogram var ännu meckigare, där satt man med en liten mick och en överspelad Djungelbokenkassett. Filma var inte att tänka på, det var bara pappor som fick använda videokameror. Om någon hade berättat för mig om ny teknik då, hade jag blivit mycket intresserad. Men det var ju innan medelålders människor med mediejobb började mobba tonåringar på offentlig plats.

Man kan ha invändningar mot tonårstjejbloggar. De kan vara ytliga, de kan handla om skor, de är ofta illa skrivna. Det är inte raketforskning, men det är ju inte det du sysslar med på internet heller. Ibland är de bara jobbiga och provocerande på traditionellt tonårsvis. Men det här gallgröna hatet, som väller fram både i bloggarnas kommentarfält och i radioprogram, vuxenbloggar och på Facebook – varifrån kommer det? Det är lika osorterat rasande som hatet mot dokusåpadeltagare en gång var. Som om några få bloggar visar hela bilden av vart samhället är på väg.

De som lyckas förklä sin avsky lite framstår ändå som moralpaniker. Är det här verkligen proportionerligt? För om det inte är det, så vet jag några som borde skämmas, och det är inte de tonåriga bloggtjejerna.