LONDON Ibland är det här landet så inskränkt, litet och bortkopplat från den övriga världen att man blir alldeles mörkrädd.
Sällan har det var varit tydligare än när det engelska folket i söndags mangrant samlade sina djupt nostalgiska själar i tv-sofforna för att äta marmite och se det allra sista avsnittet någonsin av Top of the pops, ett program och en institution som redan för länge sedan förlorat all sin magi och inte har något att göra med det glimrande paralelluniversum det en gång representerade.
Nej, det här är inte ett sentimentalt försök att berätta hur mycket Top of the pops någonsin skulle ha betytt för mig, för det har det verkligen aldrig gjort. Inte ett smack. Top of the pops var bara något man läste att varenda brittiskt band såg som den viktigaste värdemätaren på deras framgång.
Först när mormor och den äldre indiske gentlemannen i tobaksbutiken runt hörnet känner igen en från tv så har man lyckats.

Det är tack vare Top of the pops som det här är det enda landet i världen där varenda mormor och farfar har lika initierade åsikter om både The LA‘s som om Technotronic featuring Felly.
Men den här sommarsöndagen var det inte musiken som stod i fokus. Kanske logiskt då Top of the pops sätt att presentera musik efter en försäljningslista av singlar är själva anledniningen till att programmet blivit omodernt och överflödigt.
Så lika desperat som småsorgligt framställde sig det sista Top of the pops snarare som en föregångare till ett uppslag i skvallertidningen Heat där programpresentatörerna – från 60-talets bisarra och cigarr-rökande chav-legendar Jimmy Saville över radiopratare (oftast i gigantiska Cliff Richard-glasögon) som Tony Blackburn och Mike Read fram till vår tids Fearne Cotton – var stjärnorna med stort S.
Varenda brittisk tv-kväll är ju fylld av marginella och ofta utmärkta musikprogram, fast inte ett enda som mormor kommer att titta på. Men programledarna har hon sett i Heat. Och i Hello, Now, Ok och Star.
Därför ersattes inte Top of the pops av internet, Itunes eller av tusentals nya specialprogram. Top of the pops ersattes av Big brother och Love island.
I Sverige ersatte dokusåporna egentligen aldrig något annat, de hittade bara en lucka i marknaden och täppte till den för all framtid.

Men ändå. Efter 56 lika ogenomtänkta som slarvigt redigerade minuter avslutades det allra sista avsnittet av det allra mest klassiska popprogrammet med den allra sista ettan på deras singellista – Shakiras Wyclef-skrivna mästerverk Hips don‘t lie.
Det finns något djupt hoppingivande i detta.
Popmusiken bara rusar vidare, låter aldrig dammet hinna landa och ser sig inte ens om innan Wyclef redan skrivit en refräng där han får vråla ”Shakira! Shakira!”.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar