LONDON I veckan har jag flera gånger promenerat upp och ner för Bond Street, gatan i Mayfair där de flesta av Europas dyraste och finaste klädbutiker trängs.
Sommarreorna har börjat. Och jag kan äntligen överväga att känna på en Etro-kavaj, koftorna högst uppe på Dover Street Market och kanske till och med en jacka från ytterst lovande brittiska Rushmoor.
Ralph Laurens fönster är smyckade i blåvitt med en specialdesignad tenniskollektion för Wimbledons spelare och funktionärer. Och, trots att de inte ingår i rean, är jag där och fingrar, provar och förälskar mig i både cricketvästar och pikétröjor. Wimbledon. Den Vita Sporten. Cricketvästar. Kan det blir mer konservativt?

Det gör inget. Konservativ är alltid att föredra framför liberal. Konservatismen vet vi ju var vi har och hur den ser ut, dess formspråk så gjutet i stål att man kan tillåta sig att leka med dess estetik. För det är bara småborgerligheten, de nyliberala, som försöker lura kidsen med godispåsar på skolgården, som skrämmer mig på allvar.

Några av dem publicerade i onsdagens Expressen en på ytan retorisk annons där tre hyfsat unga copywriters utsåg sig själva till pophöger. Fiktiva eller ej hängde de upp sitt väluppfostrade resonemang på just detta larviga, larviga lilla prefix. Pop.
Det verkar väldigt viktigt för dem. Jag kan förstå det. Ett liv utan någon musik att kunna identifiera sig med verkar sjukt trist.
Så självklart klamrar de efter halmstrån och tror att det räcker med att annektera det en gång så fina ordet pop. Well, varsågod, ordet är fritt.

Det kanske är dags att för gott låta dem sortera in det i portföljen bland aktiepärmar, filofax-sidor och den där hårlocken från Johan Norbergs gamla page. Allting går ju uppenbart att köpa. Utom, som någon kommunist från Liverpool en gång uttryckte det, kärlek. Det är inte till salu. Det behåller vi. Tillsammans med rock´n´roll, soul och techno. Upproret ockå. För upproret kan aldrig startas från höger, uppifrån.
Men, visst, ge dem pop! Vill någon sätta det framför olika grejer där det egentligen inte har något att göra så får de väl göra det. Det förändrar ingenting. Det är precis som med kläder. De klär ner sig för att de har råd, vi fortsätter klä upp oss för att vi måste.

Pop - precis som Frihet - är bara tre bokstäver de nyliberala försöker stjäla på din, min, äldreomsorgens och narkomanvårdens bekostnad. Vänsterns roll i vardagen, speciellt i den oorganiserade och flyktiga mediavärlden, är för några av oss en självklar positionering.
Det handlar förstås inte - som annonsen i Expressen hävdar - om uråldriga planekonomiska experiment eller ens om slentrianmässigt USA-hat. Det handlar bara om att utgöra en liten motvikt till de nyliberala marknadskrafterna.
Popmusiken kan de få, popmusikens hjärta kommer de aldrig att förstå.

Andres Lokko

andres.lokko@svd.se

Fler artiklar