Ränder har inte alltid varit på modet, tvärtom. Genom tiderna har de haft både nedsättande och uppvärderande betydelser – men hur vi uppfattar ränder varierar beroende på tid och plats. Det är helt enkelt sammanhanget som skapar betydelsen – rändernas historia är med andra ord ett utmärkt exempel på att en och samma form kan stå för helt olika saker.

Sämst rykte hade mönstret på medeltiden då det förknippades med utfrysta och fördömda individer. I flera sydeuropeiska städer tvingades prostituerade och narrar bära randiga plagg för att inte förväxlas med vanliga hederliga medborgare. Dessutom brukade djävulen skildras med hjälp av attribut som behornat huvud och en randig, fläckig hud.

Och än idag betyder en randig tröja mer än man tror. Den marina randen i sjömanströjan bars av matroser längst ner i flottans hierarki – men blev senare fashionabel och även en favorit bland konstnärliga rebeller.

För visst är somliga ränder goda och andra onda, vissa är eleganta och en del vulgära. Breda ränder i starka färger har sämre rykte än bleka och smala – det är skillnad på finansmannens diskret randiga skjorta och gangsterns bredrandiga kostym.

Just nu verkar ränder mer aktuella än någonsin. Under sommaren visar Röhsska museet i Göteborg en utställning om den finska modeskaparen Vuokko Eskolin-Nurmesniemi som bland annat ligger bakom flera av Marimekkos randiga tyger och plagg. Och på Musée national de la marine i Paris skildras hur Jean Paul Gaultier mer eller mindre gjort sjömanströjan till sitt adelsmärke.

Det brukar faktiskt räcka med en vanlig horisontalt randig tröja för att peka ut ett busfrö som inte nödvändigtvis behöver vara fullfjädrad brottsling. Till den här slyngelaktiga och rätt manliga randen hör sjömanströjan som alltså varit en favorit bland flera konstnärer. Mest känd är Pablo Picasso som lyckades se både bångstyrig och macho ut i sin matrosklädsel. Andy Warhol gillade också tröjan men inte lika mycket som Gaultier.

Den franske modeskaparen – som debuterade 1977 – är en klassisk enfant terrible som använt sig av de marina ränderna på en mängd olika sätt. Under 1980-talet ifrågasatte Gaultier vårt invanda sätt att se på manligt och kvinnligt med hjälp av typiska symboler för manlighet (sjömanströjan) och kvinnlighet (kjolar) som han frikopplade från vårt biologiska kön. I Gaultiers kollektioner finns kjolar för män och aftonklänningar som liknar sjömanströjor.

I den gigantiska utställningen Les marins font la mode – Sailor chic i Paris presenteras också kärlekshistorien mellan marinen och modevärlden med plagg från modeskapare som Gabriel Coco Chanel, Christian Dior och Yves Saint Laurent.

Men fransmännen är långt ifrån ensamma om sin faiblesse för ränder. I Sverige hör Tom Hedqvist – formgivare och rektor på Beckmans designhögskola – till en av de största omhuldarna och ligger bland annat bakom den grafiska formen på Arlas randiga mjölkförpackningar som speglar innehållet på ett effektivt sätt. De röda, gröna, blåa och gula ränderna – i olika tjocklek – signalerar produktens fetthalt.

– Jag startar alltid varje dekoruppdrag med att tänka på ränder och det visade sig att det just vid det här tillfället lämpade sig ovanligt väl.

Men hans stora intresse för ränder kan spåras långt tillbaka:

– Det fanns gott om enkla textila ränder i mitt barndomshem, ofta med en kulör eller rödvita, svartvita, blåvita, så jag misstänker att det var där indoktrineringen påbörjades. När jag var assistent hos Inez Svensson 1968–70 mötte jag i henne en stor omhuldare av ränder. Hon tränade mig ständigt på att måla olika ränder, vilket är bra mycket svårare än man tror.

Tillsammans med bland andra Svensson startade Hedqvist 10-gruppen 1970 som under årens lopp har presenterat hundratals tyger och tapeter där ränder spelar en dominerande roll. Liksom de gör för det finska företaget Marimekko. Där finns ränder i olika färger och olika storlekar både på inredningstyger och kläder.

En lång rad av mönstren är formgivna av Vuokko Eskolin-Nurmesniemi som arbetade hos Marimekko under sju år och fick ett stort inflytande över företagets design bland annat genom sina strama ränder.

– Ränder började jag med redan på 1950-talet. De är mycket viktiga för mig eftersom de är så rytmiska och med färger blir det olika hela tiden. Jag kan spela med ränder vilket gör det hela mycket flexibelt.

Hennes förklaring är logisk – det finns ett samband mellan ränder och musik som också har en gemensam vokabulär: linje, gradering, steg, ton och serie. Det smalrandiga Piccolo från 1953 hör till modeskaparens mest kända mönster – två olika ränder som ibland överlappar varandra och bildar en tredje. Från början var Piccolo ett inredningstyg men snart började man använda det även till kläder. En klassiker är skjortan Jokapoika som blev något av en uniform bland intellektuella och konstnärer under 1960-talet. Inte minst i Sverige där Marimekko slog upp dörrarna till sin första butik på Storgatan i Stockholm full med Vuokkos ränder.

– Butiken låg på vägen till min folkskola och jag var en flitig beundrare av allt som tilldrog sig där, berättar Tom Hedqvist.

Men randen har ju en lång historia. Under 1700-talet slog mönstret igenom på bred front bland kläder, bonader, gobelänger och möbler – ett genombrott som bland annat hängde ihop med en ökad mekanisering av textiltillverkning. Men då handlade det inte bara om mode – vissa ränder fick även en politisk och ideologisk laddning.

Den amerikanska flaggan med sina röda och vita ränder blev till exempel en sinnebild för frihetslängtan och nya idéer. Några år senare förstärktes den revolutionära betydelsen på andra sidan Atlanten i den franska revolutionen. Den 17 juli 1789 antog de upproriska i Paris den trefärgade kokarden och en riktig, fransk patriot klädde sig i röda, vita och blå ränder. Den onda randen höll sig dock kvar.

Randiga plagg har sedan länge burits av slavar, tjänstefolk och strafffångar. Ett av historiens mest plågsamma exempel är de randiga dräkter som fångarna i de nazistiska dödslägren tvingades bära. I dag går fångar knappast klädda i ränder men mönstret lever kvar som arketyp – ett slags kod för att skildra skurkar eller andra tvivelaktiga figurer. Att de patetiska bröderna och återfallsförbrytarna Daltons i Lucky Luke har gul- och svartrandiga skjortor är alltså ingen tillfällighet.

Men randen kan också blotta andra saker. Den franske konstnären Daniel Buren är känd för sina 8,7 centimeter breda ränder vilka han använder som ett visuellt verktyg för att påpeka något om det sammanhang där de används. 1984 avslöjade han exempelvis den till synes demokratiska och neutrala 1970-talsarkitekturen i dåvarande Moderna museets stora sal. Genom att installera en rad randiga tygkolonner i takets ljusbrunnar uppenbarade sig plötsligt byggnadens minst sagt pretentiösa och finkulturella förebild: det klassiska grekiska templet.

Trots att Anna Odell knappast spelar i Burens liga blev hon i våras Sveriges mest uppmärksammade konstnär. Lustigt nog bar hon allt som oftast en randig sjömanströja som var minst lika avslöjande som Burens ränder; både vid en rad olika intervjutillfällen och i sitt verk – videofilmade samtal om sin planerade psykos. Med facit i hand framstår konstnären överraskande nog som ännu en modernistisk rebell. Tänk att ränderna aldrig går ur.