I SvD (29/6) skriver Susanne Wigorts Yngvesson om Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”. Att en teolog är kritisk till Humanisterna förvånar nog ingen. Det som förvånar är att Yngvesson och flera andra vanligtvis omdömesgilla debattörer ser sig nödgade att tillgripa så grovt artilleri. Vad är det som skrämmer så i tanken om ett samhälle där alla har rätt till sin egen tro, utan att det upphöjs till norm att tro på ett visst sätt? Ett samhälle där man bejakar mångfald men tillerkänner människor rättigheter som individer snarare än som medlemmar av religiösa eller kulturella kollektiv?

Yngvesson är inte ensam om att skapa en nidbild av Humanisterna och sedan frenetiskt angripa den. Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, hans titel förpliktigar till en nyanserad analys. Men i Svenska Kyrkans Tidning säger han om Humanisternas kampanj: ”Det är en aggressiv reaktion på vad de ser som ett hot”.

Hur det kan ses som aggressivt att säga att Gud nog inte finns torde övergå de flestas förstånd. Alla kan ju höra att det är betydligt mer ödmjukt än det som om söndagarna sägs från våra predikstolar: Gud finns och Jesus återuppstod från de döda!

Sigurdson säger också att Humanisternas synsätt ”bygger på antagandet att religiösa människor inte kan tänka.” Är han verkligen lämplig att vara professor i sitt ämne, med en sådan intolerant syn på icke-religiösa livsåskådningar?

Ett återkommande omdöme om Humanisterna är att vi inte begriper oss på religion. Yngvesson skriver att vi ger en bild som ”i bästa fall bygger på okunnighet”. Rosenberg (DN 18/6) hävdar att vi kännetecknas av ”oförmåga att förstå vad religion är”. Ola Larsmo (DN 26/6) menar att vi ”klumpar samman alla yttringar av religion till samma uttryck”. Dessa formuleringar är just så diffusa som substanslösheten i skribenternas bakomliggande tanke kräver. Att påstå att ens motpart inte förstår det som debatteras är en klassisk förminskningstaktik och omöjlig att bemöta, just för att kritiken inte är konkret.

För att kunna komma vidare vore det nu därför välgörande att få veta: Exakt vad i religionens väsen är det som Humanisterna inte begriper? Exakt vad i vår kritik av vissa religiösa handlingar, värderingar och maktstrukturer anser man obefogat?

Ännu ett argument som ofta hörs mot humaniströrelsen är att den är överflödig i ett sekulariserat land. Man häpnar över det provinsiella tänkande som här blir synligt. Humanisterna tillhör en global rörelse i en värld där idéer om Guds vilja orsakar ofantligt lidande för många människor. Bör svenskar inte stödja Amnesty, eftersom vår egen stat inte fängslar politiska meningsmotståndare?

Humanisternas påstådda behov att peka ut ”den Andre” präglar också kommentarerna om vår kampanj. Detta föranlett av att kampanjen illustreras med de tre abrahamitiska religionssymbolerna. Såväl Yngvesson som Rosenberg och Larsmo gör kopplingar mellan Humanisterna och främlingsfientlighet.

Nyligen mötte jag en ung muslimsk kvinna som sa att hon särskilt uppskattade en sak med vår kampanj: ”Jag tror att ni har fel – jag tror att Gud existerar”, sa hon. ”Men jag uppskattar att vi muslimer för en gångs skull får vara med i samtalet. Ni visar att också islam är en svensk religion.”

Humanisternas kampanj belyser att dagens Sverige rymmer mer än en sorts tro och att det sekulära samhället är en förutsättning för att kunna visa respekt för alla människor, oavsett livsåskådning eller kultur. Att beskylla oss för främlingsfientlighet trots att vi så uppenbart representerar motsatsen vittnar om en närmast neurotisk rädsla för religionskritik.